Hönsmatte gånger hundra

Det har varit en jobbig vecka. Eller veckor snarare och gårdagen blev inte lättare för att Kami var hos veterinären.

Sofia gick dit med honom innan jobbet och sedan hämtade jag och pappa upp honom på eftermiddagen. Han fick sina tänder fixade och som den hönsmatte jag är kunde jag såklart inte koppla av. På torsdagskvällen satt jag och gosade och pratade med honom som att han skulle till veterinären för att avlivas och medan han var där borta gjorde jag mitt bästa för att hålla tankarna på annat.

Det var mycket tystare och lugnare än annars, när bara Kiba fanns där. En hund istället för två, som triggar varandra att skälla, och jag spenderade en väldigt stor del av dagen i tystnad. På många sätt var det en skön dag och jag klarade av att läsa.
Men fy satan vad jag saknade den där ettriga lilla jäveln.

När Sofia hörde av sig och sade att han var redo att hämtas ringde jag upp pappa och satt som på nålar medan han åt och väntade på det där samtalet om att han och mamma var på väg.

I bilen var jag inte riktigt närvarande. Var orolig som satan och nervositeten bara ökade när vi lämnade mamma och Kiba och gick in till kliniken.

Sedan, när kvinnan i receptionen gick iväg för att hämta honom, kände jag mig som en mamma som inte träffat sitt barn på veckor. Hökögonen var framme och jag trodde att varenda människa som dök upp var hon som kom bärandes på min håriga lilla boll.

Och så kom hon med lillkillen. Han såg omtöcknad och lite förvirrad ut men viftade på svansen när han fick syn på mig och pappa och började pipa och pussades och jag tog upp honom i min famn och ville aldrig släppa honom igen.

Kvinnan sade något lättsamt som att Kami inte varit så glad på dem och jag log och nickade och tror att jag fick fram att han inte gillar människor särskilt mycket. Han är verkligen sin mattes hund.

Fyra tänder blev han av med denna gång och han har bara elva kvar. Inga huggtänder alls. I en vecka ska han äta blötmat och få smärtstillande medicin.

Älskade lilla hund. Jag är så glad att allting gick bra. Och nu har Sofia fyra veckors semester ❤️ Fyra sköna veckor att tanka energi och umgås med min fantastiska fina lilla familj. Hon och Kiba ska åka iväg till djuraffären i Vivalla om en stund. Kolla om de kan hitta en munkorg till Kiba. Han är så besatt av att äta harpluttar sedan kastreringen att promenaderna inte är det minsta kul längre. De är bara jobbiga och frustrerande.

Vad Kami och jag ska göra? Förmodligen ligga i soffan. Jag med en bok och Kami vilandes på min mage.

Det kommer bli fint det.

Det brister

Jag lyckas knappt hålla ihop mig själv.

I fredags spelade ÖSK hemma och jag klarade inte av att gå dit. Fastän det var fixat med både skjuts och hundvakt klarade jag inte av det.
Pappa fick tala mig igenom processen när jag skulle bestämma mig. Innan jag visste om jag skulle försöka tvinga mig själv eller inte. Fastän han var på jobbet och hade fullt med varor att leverera till kunder hade han tid att både lyssna och komma med råd. Att jag haft tur när det kommer till föräldrar, det är jag väl medveten om ❤

När jag väl bestämt att jag trots allt skulle stanna hemma blev det lite lättare att andas. Jag såg matchen på teve med Sofia, och drack alkoholfri öl, och matchen i sig visade sig vara en smärre katastrof. Ändå kändes det skit att inte vara där, på plats.

Lördagen var lättare men så igår blev det riktigt tufft igen och idag har jag svårt att hålla mig samman. Var nyss ute med hundarna och försökte vara mindful och andas djupt och tala lugnande till mig själv. Utan de färdigheterna skulle jag absolut ha mått sämre nu, men ändå… Det här måendet stressar sönder mig. Dels för att jag är så känslig att jag knappt klarar av människor som inte är Sofia, men främst för att hennes semester börjar om en vecka och jag vill inte pissa ned hennes ledighet med att må såhär.

Allting är obekvämt som fan. Testade massa kläder innan jag tillslut valde en mjuk tröja och tajts. Men BH:n håller på att göra mig galen. Den känns äcklig och jobbig mot huden men nästan lika obekvämt skulle det vara utan, med jobbiga bröst som sladdrar och slänger och svettas och tar plats.

Jag behöver distrahera mig och tänker testa att se på realityprogram och spela Simcity. Och andas.

Resten för jag lösa sedan.

Bräcklig

Jag mår inte så bra. Riktigt jävla kasst faktiskt. Någonting hände förra helgen, jag vet inte vad, och sedan dess har jag fått kämpa. Kämpa så in i helvete.

I torsdags missade jag morgonmedicinen, såklart, vilket bara förvärrade min redan kvävande situation.

Jag vet inte vad som händer, bara att jag känner mig liten och bräcklig och otrygg så fort Sofia inte finns i min närhet.

Jag ska försöka sova nu. Sova och förhoppningsvis inte vakna förrän imorgon och sedan, sedan får jag ta dagen som den kommer. Ge mig själv en paus. En chans att hitta tillbaka igen.

Ballongen är påfylld med livslust

Vi fick riktigt finbesök igår. Natta hörde av sig och ville ses och det visade sig vara just vad jag behövde. Några timmar av samtal, frukt och skratt och när Natta gett sig av kunde jag konstatera att träffen fyllt på livsballongen med livslust.

Kami spenderade tiden i sin säng på golvet medan Kiba inte kunde få nog av Nattas uppmärksamhet. Sådär är han jämt. Kräver uppmärksamhet från den eller de som besöker oss medan Kami för det mesta är en asocial liten jävel.

Så idag känner jag mig glad och sugen på att leva. Sofia slutar redan klockan tolv och ikväll ska vi mysa till det med frukten som blev kvar från igår. Imorgon spelar ÖSK mot IFK Göteborg och på kvällen är det final i Champions League. Så ja, jag är pepp. Och lite orolig (gällande matcherna).

Solen skiner och förhoppningsvis kommer jag kunna spendera en del tid ute på balkongen idag. Läsa och lyssna på ljudbok och handarbeta.
Låter som en bra plan det där.

Back to basics

Jag är otroligt sårbar just nu. Sårbarheterna har liksom staplats upp på varandra och jag känner igen varningssignalerna. De där som säger att om jag inte tar tag i det här nu så kommer jag tids nog krascha och det rejält. Att jag dissocierar och får overklighetskänslor är två röda, alarmerande varningssignaler som jag tidigare inte lyckats snappa upp.

Hur fan nu det är möjligt.

Jag känner mig omotiverad och allmänt nedstämd och det mesta känns jobbigt. Men jag har en plan och den är så pass simpel att jag helt enkelt ska ta det lugnt och tillåta mig själv att göra sådant jag mår bra av. Och bygga kompetens.

Jag har tagit fram ett nytt pussel som jag påbörjat. Att pussla och lyssna på ljudbok är fantastiskt. Att lyssna på ljudbok och sticka är lika fantastiskt det. Att sticka och glo på tv-serier. Att lyssna på James Arthur och skriva brev. Ha läskoma i sängen. Ta långa bubbelbad med badrumsfönstret öppet. Bara ligga i soffan och spela olika mobilspel och prata med Sofia. Lösa korsord.

Sådant. Dessutom behöver jag jobba med sömnen och maten. Kämpa lite extra för att varken sova mer eller mindre än 8,9 timmar per natt och tänka till lite extra när det kommer till maten. Just nu känner jag mig konstant hungrig och kan inte sluta tänka på kolhydratrika saker att äta och det känns lite hopplöst. Som att jag aldrig kommer igång ordentligt igen med LCHF. Men idag ska jag veckohandla och jag tänker köpa hem massa ost och ölkorv och sådant jag hade väldigt stor nytta av när jag började med LCHF för nästan 18 månader sedan. Gå back to basics liksom. Ta en dag i taget.

Men viktigast av allt är att jag pratar och skriver och känner efter. Vad är det jag verkligen vill göra och vad behöver jag göra.

Bara jag tar det lugnt.