Brölande machomän, söndertuggat finger och mållös fotboll

Det är bara att konstatera och acceptera att jag idag kommer få betala priset för gårdagen 😒 Visserligen vaknade jag av mig själv vid nio igen och jag gick upp direkt igen. Men jeez, hela kroppen känns lite halvt ur funktion.
Ögonen känns svullna och är ljuskänsliga och torra efter gårdagens konstanta blåst. Dessutom tycks de hela tiden försöka stänga sig själva.
Och kroppen är matt och kraftlöst vilket gör att jag tvingas ta små pauser flera gånger under varje mening jag skriver.
Vi ska laga fyra rätters mat idag och jag ska också gå minst 6000 steg, ett stegmål som jag fan inte tänker låta mig skippa hur mycket jag än önskar att jag kunde.
Så fort jag är klar här ska jag pallra mig upp till övervåningen, ta på mig något bekvämt som tajts och en mysig tröja och sedan är det bara att fortsätta häva kaffe och tvinga upp ögonen som stängs av sig själva var och varannan sekund.

Men dagen igår var fantastisk. Som planerat gick vi med hundarna hem till mina föräldrar. Hundarna är inte vana vid att gå inne i stan men båda skötte det väldigt bra. Kiba försökte ta sig in på Bra Zoo när vi gick förbi och Kami tuggade sönder mitt finger när jag försökte dra ut en stor bit folie som han försökte svälja. Dessutom behövde vi lyfta hundarna tre eller fyra gånger inne i stan för att marken var täckt med glassplitter (Hur orkar någon bo inne i stan med hund?)

Vi lämnade hundarna till pappa och skyndade iväg till Behrn Arena. Flera ÖSK-spelare satt inne på området och skrev autografer och jag blev precis sådär pinsamt starstruck som jag alltid tycks blir när jag får se en spelare på nära håll. Nu gick jag inte mer än någon meter ifrån Kevin Wright och de tre andra spelarna och jag kan säga att jag just då var tacksam över min sociala ångest. Annars hade jag säkert förvandlats till en pinsam, tonårsfangirl. Nåja.

Matchen var kass. Den slutade 0-0 och jag fick ångra att jag sagt, lite kaxigt, att vi lätt skulle ta de där tre poängen. Men det var mysigt att vara där med både Sofia och mamma. Min mamma, hon är så jävla härlig. Hetsig som en huligan emellanåt, och jag fick skratta en hel del.

Planen var att vi skulle få skjuts hem men både Sofia och jag kände för att gå hem igen. Så det gjorde vi. Strax efter Svea Parken var det någon irriterande snubbe som skrek efter oss från en bil som fastnade vid ett rödljus. ”Öh bruuuudar,” med brölig röst. ”Viider,” när vi vägrade ge honom uppmärksamhet. Jag fortsatte stirra rakt fram medan Sofia pekade finger.
När bilen åkte förbi och vi fick se att det var mina föräldrar i bilen, och min mamma som brölat efter oss, blev vi både paffa och fulla i skratt. Hon hade lyckats lura oss båda. Jag var övertygad om att det var några Sundsvall-supportrar som blev triggade av min ÖSK-tröja 😉

Vid Norra Station går det inte längre att gå över järnvägen, vilket i sig kanske är bra, men istället behövde vi ta oss upp på en stålställning som skulle föreställa en bro och trappa och Sofia kunde inte hålla sig för skratt medan jag skräckslagen fastnade på bron och inte vågade gå vidare.
Jag är höjdrädd som satan och det kändes så jävla instabilt. Tillslut bestämde jag mig för att springa över så det skulle vara över så fort som möjligt, men Kami var trött och orkade knappt springa och därför tog det fruktansvärt lång tid iallafall.

Hundarna spenderade resten av dagen sovandes. Kami som annars är lättväckt och vaknar till så fort vi rör oss litegrann bara fortsatte sova.
Vi var också trötta. Som satan.

Samtidigt som vi gick hem spelade Spurs mot Crystal Palace, en match jag ändå inte kunde se för att ViaPlay av någon dum jävla anledning inte visade den. Under första halvleken plingade det som fan i mobilen och det blev 4-0 till Spurs under de första 45 minutrarna. Irriterande som fan att jag inte kunde se en match som jag högst troligt hade älskat att se.

Vid halv sex spelade PSG, även det en match som var mållös nästan hela matchen och jag var så jävla trött på fotboll just då. Tillslut gjorde Neymar mål, tackolov, men överlag var det ingen bra fotbollsdag igår.

Nåväl. Tydligen blir jag extra babblig i skrift när jag är trött. Jag funderar på att lägga mig en stund igen. Det här är bara fånigt att kämpa emot. Bättre att jag sover en stund till så kanske jag orkar göra det som behöver göras lite senare.

Allt blir lättare när jag tycker om mig själv

Det är inte ofta jag tar mig upp innan tio på helgerna. Vanligtvis sover jag tills mobilen börjar tjuta för att det är dags för morgonmedicin och då brukar jag irriterat släpa mig upp, mer en zombie än en människa, instabil på trötta ben nedför trappan som aldrig är brantare än när jag är nyvaken, och vidare till vardagsrummet där jag har dosetten.

Idag vaknade jag av mig själv vid nio, antagligen för att min kropp börjat vänja sig vid att gå upp runt den tiden. De senaste två veckorna har jag under vardagarna jobbat på att ta mig upp just klockan nio och idag kände jag mig glad och redo att gå upp när ögonen slogs upp.

Satt en stund och pysslade med min bujo och sedan fick jag äntligen börjar läsa i You had me at hello av Mhairi McFarlane. Jag fick den tidigare i veckan och ville börja läsa den genast men tvingade mig själv att bli klar med En shopaholic i Hollywood först. Shit, vilken långdragen och onödig bok att läsa.

Nu är klockan halv elva och jag är påklädd (svarta tajta jeans och en svart- och vitrandig tröja) och ska passa på att skriva en liten stund innan det är dags att fixa frukost.

Sofia ligger fortfarande halvsovandes i sängen och planen är att jag ska få upp henne vid elva och efter det steka kesoplättar till frukost. Halv ett ska vi ta hundarna och promenera hem till mina föräldrar. Pappa ska vara hundvakt medan Sofia, mamma och jag ska på matchen mellan ÖSK och Sundsvall och jag är precis lika taggad som jag brukar vara inför en match.

Det känns bra att vara jag. Ganska enkelt för ovanlighetens skull och jag har insett hur mycket lättare livet blir när jag inte känner ett ständigt förakt och äckel inför mig själv. Istället för att känna mig som en uppsvullen klump med grisögon trivs jag faktiskt i min kropp och i mitt jag. Det är lyx. En lyx jag absolut tänker ta vara på.

Allt känns bara fint

Alltså, vilken fantastisk dag det blev igår! Till och med bättre än vad jag trott och hoppats på.

Vi träffade Natta och Vincent utanför Coop så Sofia kunde hämta ut mitt bokpaket och köpa ett paket med Kinderägg till Vincent och Vincent passade på att skrämma slag på mig med att klättra som en galning i ett träd.

Det var fint att se glittret i Vincents ögon när jag berättade för honom att han fick beställa vad han ville inne på donken. Han såg snabbt ut en stor chokladkaka som han ville ha och jag imponerade lite på mig själv när jag stod på mig och sade att han var tvungen att äta riktig mat också. Inte hade jag tänkt att erbjudandet att få beställa vad en vill på donken kunde innebära att bara äta efterrätt.
Men jag stod på mig (antagligen för första gången i mitt liv när det kommer till lillgrabben 😉) och han verkade inte ha något emot maten som kom med hans Happy Meal 😆

Och min mage klarade tackolov av att äta en cheeseburgare och massa pommes 👌🏼

Vivallakullarna visade sig vara betydligt större än jag räknat med. Att gå runt där blev ett bra träningspass för en otränad jävel som mig. Utsikten var fantastisk när jag väl kommit till ro med den höga höjden.

Vincent – och även Sofia och Natta – älskade den enorma rutschkanan som mest satte skräck i mig. De sprang upp om och om igen för att åka nedför den branta kanan och Sofia tjatade på mig att jag skulle åka jag med. Bara tanken gjorde mig skakis men tillslut gjorde jag det fan! Med Sofias hand i min och – antagligen – skrikande av skräck.
Men jag gjorde det iallafall.

En av höjdpunkterna var helt klart när Natta och Vincent lekte Zombie och Natta jagade honom igenom en av lekparkerna. Och när Sofia snurrade runt i en gigantisk menskopp och skrek som en rädd gammal tant på nittio bast.

Det var helt enkelt helt fantastiska timmar, med tre av de finaste människorna jag vet. Jag var slutkörd när vi kom hem, och orkade inte engagera mig riktigt i matchen mellan England och Kosovo, men det var det värt.

Och dagen idag har också varit otroligt fin hittills. Jag gillar hur det positiva sprider sig och växer sig större och större.
Jag började morgonen med att dricka kaffe och läsa i Bullet Journal-boken som anlände igår.

Och efter det blev det en fin morgonpromenad med hundarna i vackra omgivningar.
Nu ska jag släktforska en stund innan jag börjar skriva. Sofia har stängning idag så jag kommer också ha tid att påbörja ett brev ❤️

Strålande måste ändå vara dagens ord

Idag är jag på strålande humör. Det där med att beskriva humör som just strålande är väl inte riktigt min grej, egentligen, men humöret idag kan fan inte beskrivas på annat sätt. Varför? Sofia och jag ska på dejt. Dejt med Natta och Vincent. Eftersom vi inte kunde vara med och fira hans födelsedag förra veckan ska vi istället göra det idag. Med McDonalds (jag hoppas min mage inte kommer krascha) och lek i Vivalla. Det finns en ny lekpark där som Sofia besökt med jobbet och som hon tror att Vincent kommer gilla.
Så det blir finfint.
Dessutom har jag fått två brev idag och brev piggar alltid upp.

Sofia slutar vid tre idag och jag ska passa på att skriva så mycket jag kan och hinner tills hon kommer hem. Och just ja, ett bokpaket från Adlibris finns också att hämta ut, vilket bara gör min dag ännu bättre.

Det är strålande, helt enkelt.

Hösten är min årstid

Det finns sådana där magiska morgnar då jag vaknar innan mobilen piper om morgonmedicin och jag vill hålla mig vaken och denna morgon är precis just så.
Det är inte konstigt. Veckan som gått har varit otroligt bra och fin. Jag har utmanat mig själv och ägnat mig åt olika saker och livet har rullat på bra.

Helger brukar alltid vara lite svåra för mig. Sofia tar över ansvaret för hundarna och ofta går jag runt i pyjamas hela dagarna och försöker samla energi för den kommande veckan.

Jag har jobbat på boken, skrivit brev, ritat, stickat, tagit hand om mig själv och vår fina lägenhet och gjort allt jag skrivit upp i min Bullet Journal att jag skulle göra.

I torsdags gick jag till Karla för möte med M och det var första gången jag tog mig dit på egen hand. När jag sade till mamma att vi skulle ses där blev hon förvånad och chockad och verkade först ha svårt att tro på vad hon hörde, men för mig kändes det som en självklarhet. Visst kändes det lite jobbigt, men framför allt kändes det onödigt att hon först skulle behöva ta sig hit för att sedan gå till Karla med mig.

Och att träffa M var fint det med. Jag fick en chans att prata om mina framsteg och berätta om hur problemlösningsorienterad jag varit den senaste tiden. Som att jag löste hur jag ska lyckas ta mig till läkaren den 23:e och även hur jag ska fixa att ta blodproverna som ska tas innan dess.
Det rullar helt enkelt på.

På fredagskvällen ringde mamma upp mig efter en lång dag av jobb och berättade att hon kände sig stolt över mig när vi var hos M. Det där är stort för mig. Att höra att min mamma är stolt. Under alla år då jag känt mig som en hemsk dotter som bara bjudit på besvikelser och komplikationer. Nu fick jag höra att min mamma är stolt över mig och hur bra jag är på att förklara och beskriva känslor.

Igår gick jag upp först när mobilen väckte mig för att det var medicindags och sedan fixade jag frukost till mig och Sofia. Vi satt vid köksbordet och åt och efter det tog jag ett bad och tog på mig riktiga kläder.

Spenderade någon timme med att skriva efter det. Egentligen var planen att vi skulle dammsuga och skura lägenheten men det gjorde vi redan i fredags och därför tyckte jag att jag var värd att få lite skrivtid även på helgen.

På eftermiddagen tog vi en längre promenad med hundarna och väl hemma igen fick jag njuta av Englands match mot Bulgarien, medan Sofia tog en dusch.

Lagom till att matchen var slut kom Malin och Frida och jag var pepp innan de dök upp. Kände för ovanlighetens skull för att vara social.
Jag satte igång glassmaskinen och klippte sedan Malins hår och sedan blev det hemmagjord chokladglass, mysprat och fotboll igen.

Matchen var inte den roligaste men

umgänget var fint och jag kände mig avslappnad och som mig själv och det var fint.
Innan de drog hem igen, söta som socker i sina cykelhjälmar, tvingade jag upp dem till sovrummet för att visa hur det ser ut. Efter snart ett år i lägenheten börjar sovrummet äntligen kännas riktigt bra. Det är som att nya bitar ständigt faller på plats och nu är det bara hallen där uppe som ekar tomt och känns tråkigt och livlöst.

Sofia sover ännu och jag tänker låta henne sova en stund till. Planen för dagen är långpromenad och att laga mat för den kommande veckan och ikväll är det dags för Sveriges match mot Norge och helvete vad jag längtar!