Familj, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Vardagligt

En mix av lugn och overklighet

Det här. Lugnet som kommer när det är undanplockat. När det inte är saker som ligger och stör, på ställen där de inte hör hemma. Det är så otroligt skönt för min hjärna.

Helvete vad jag var effektiv i lördags. Fixade städskrubben i hallen innan Sofia kommit upp och tog mig sedan an klädkammaren i mitt rum som varit ett helvete av prylar. Från början hade jag inte tänkt ta skrubben och klädkammaren, eftersom de inte är synliga. Det är bara att stänga dörren så slipper jag se skiten och jag ville inte ödsla energi på sådant som inte var absolut nödvändigt.

Men fan. Det kändes nödvändigt och känslan av att ställa allt i ordning, rada upp och organisera, och även känslan av att slänga, slänga, slänga… Det är så gött.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men Sofia och jag tog oss an hela lägenheten och när det kändes som min rygg skulle dö lite av smärta tvingade jag oss att dammsuga. Sofia var orolig att jag gjorde för mycket, att jag skulle köra slut på mig själv, men jag var för inne i röjandet för att kunna stoppas.

Och det är värt det. Igår var ryggen paj, mer eller mindre. Och jag var trött, såklart. Det jobbigaste var ändå den starka ångest och overklighetskänslorna som fyllde min kropp medan jag tittade på fotboll. Jag får ju overklighetskänslor när något förändras, när det inte är som vanligt, men seriöst, kom de av att vi städat så enormt? Det är ju sjukt.

Nåväl. Trött som satan idag och kroppen ber om vila men jag är okej med det. Mer än okej faktiskt, för jag känner också det där lugnet i själen som gör det lättare att andas. Nu ska vi bara försöka hålla det så.

Det förflutna, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Vardagligt

Jag vet ju bättre än så

Kami ska till veterinären imorgon. Han var där i förra veckan, dels för att han plötsligt svällt upp i ansiktet och dels för att han verkade ha ont i ett öra. Så nu har vi sprutat in någon olja i hans öron, varje dag, och som såklart smetat ut sig i hans päls så han sett konstant fläng ut. Och imorgon, då ska han sövas för att få tänder dragna.

Jag hatar det. Hatar att inte ha honom hemma med mig och Kiba. Det kommer bli en konstig dag och säkerligen också väldigt uttröttande eftersom jag hanterar förändringar så kasst.

Annars då? Mår jag bättre än sist jag skrev här?

Inte direkt. Det är svårt att jobba med psyket när allergin fullkomligt knockat mig. Två tupplurar har jag tagit idag och ändå har jag svårt att hålla mig vaken nu på kvällen. Jag bara väntar på att klockan ska bli tio så jag kan ta min kvällsmedicin och sedan sova.

Jag försöker acceptera det. Att jag inte mår bra, men seriöst, ofta känns det som att jag bara vill skrika åt mig själv att rycka upp mig för jag har ingenting att må dåligt över. Tvärtom.

Ändå vet jag ju att det inte är så det funkar. Jag tycker att jag borde ha lärt mig det efter mer än tjugo år av återkommande depressioner.

I helgen ska vi fokusera på städning. Det spelar ingen roll hur många tupplurar jag kommer behöva ta. Vi ska städa. Som fan, för jag behöver det. Behöver lugnet som ett välstädat hem skänker mig.

Färdigheter, Kreativitet, Mentala sårbarheter, Ritat/målat, Svårigheter, Vardagligt

Att hela tiden krascha

Jag försöker, tänker jag. Försöker förmå mig själv att må bättre. Kanske är det i sig ett problem. Att fokusera på att försöka må bättre istället för att gå in i mig själv för att försöka ta reda på vad jag skulle må bra av att göra.

Passiv är jag också. Passiv på ett produktivt sätt, vilket innebär att jag spenderar alldeles för många timmar varje dag vid mitt skrivbord, där jag ritar blommor och lyssnar på poddar om mord. Jag är helt fast och även om sysslan i sig är en positiv syssla, så är all tid jag lägger på det, och bara det, negativ. Jag vet av erfarenhet att jag mår som bäst de dagar jag gör lite olika grejer. Tar hand om lägenheten och läser och skriver brev och kluddar lite.
Det är bara så svårt att dra bort mig själv från ritandet och poddarna. Och det är typiskt mig att bli fast sådär. När det bara är en enda sak jag vill göra, eller tror mig vilja göra, och allt annat känns mer eller mindre omöjligt att ta sig an.

I flera dagar har jag planerat att återuppta bearbetningen av trean (den tredje boken jag skrivit klart ett första utkast av. Jag är just nu uppe i fem) men så fort jag tänkt ta fram datorn har jag på något sätt fått mig själv att tro att det är bättre att bara fortsätta rita. Att jag ens sitter vid datorn just nu är fan ett under i sig.

Så vad ska jag göra? Det är enkelt. Börja använda min bullet journal igen. Jag hade en fantastisk rutin innan jag blev utmattad och sedan sjuk. En stabil morgonrutin som bland annat bestod av både stretching och lite träning, och en ännu stabilare kvällsrutin. Varje dag gjorde jag sakerna som stod uppskrivna i min bujo och jag började må bättre och bättre. Men så kraschade jag och de där rutinerna är svåra som fan att återuppta.
Dessutom är jag rädd. Rädd att det ska vara för mycket för mig att göra alla de där sakerna jag gör när jag mår som bäst. När jag städar något varje dag, sköter matlagningen och sysselsätter mig sådant jag gillar. Tar längre promenader med hundarna. För varje gång jag uppnått det där ideala läget, den ideala vardagen, då har jag kraschat av utmattning. Varenda gång. Och det är klart som fan att det gör mig rädd.

Det är inte som att det är överdrivet mycket saker jag gör. Om det exempelvis är dammsugning som står på schemat så tar jag bara ena våningen, medan Sofia tar den andra. Jag är noga med att inte göra för långa to do-listor eftersom min energinivå ligger långt under vad jag skulle gissa är normen. Och ändå kraschar jag och allt börjar om från början.

Det är frustrerande. Framför allt att inte orka ta hand om lägenheten som jag vill. När den är städad och saker undanplockade, då mår jag som bäst. Det ger min hjärna och själ lugn och ro. På något sätt skulle jag behöva komma fram till var den där gränsen går. Komma fram till exakt hur mycket sysslor som är lagom för mig, och min energinivå, men det suger ju om jag ska bli tvungen att välja mellan att ta hand om lägenheten eller ta hand om mig själv, eftersom båda är viktiga saker.
Så det är väl bara att fortsätta hoppas att jag en dag ska lära mig så pass mycket om mig själv att jag lyckas undvika krascherna.

Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Vardagligt

En kort påhälsningsturné

Igår var vi ute och åkte. Sofia hämtade upp mig och hundarna efter jobbet och så drog vi till Fjugesta. Johan skulle hjälpa henne med bilen.

Min insida ville helst stanna hemma. Jag har svårt att se att min närvaro skulle tillföra någonting positivt i situationen, men samtidigt visste jag ju dels att jag behöver komma ut, behöver träffa människor, och dels att min negativa självbild färgar allt i en bajsbrun nyans av hittepå.

Och det var fint att träffa dem. Johan, Cissi och lille Henning. Vilken bedårande liten unge. Djur och bebisar och småbarn får ur mig ur mitt skal och det vad fint att sitta ute och dricka kaffe och bara prata lite. Vi stannade inte särskilt länge och ändå var jag slut när vi satte oss i bilen igen för att åka till Karlskoga.

Vi ville hälsa på en snabbis för att gratulera Sofias mamma som fyllde år igår. Jag försökte tanka energi med rätt musik i bilen men jag var ändå ganska urlakad. Sådär så det känns nästan omöjligt att hänga med i vad som pågår runtom mig.

Men det var också fint. Vi satt i solen på tomten och hundarna rusade runt och gladdes åt att vara fria. Det är så skönt att våren äntligen är här.

Hela hemresan var jag så trött i skallen att jag mest bara lyssnade till Sofia som talade och hummade med lite här och där. Min hjärna stod mer eller mindre still och ögonen ville inte hålla sig öppna och jag har en känsla av att jag idag kommer känna mig som en levande död. Men det är okej. Jag får helt enkelt ta det ännu lugnare än vanligt. Läsa och sova om det är vad som krävs. Jag har inga måsten förutom hundarna och skriva handlingslapp. Ja, och så måste jag väl även klä på mig, antar jag. Vore nog ingen hit att gå ut i pyjamas.

Exponering, Färdigheter, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter, Vardagligt

Det ska inte vara såhär

En bild, tagen av Sofias pappa, som jag klarar av att lägga upp just för att jag är så dold och gömd bakom solbrillor och vinterkläder

Jag är ett vrak. Ett självförintande vrak till människa som gör det så jävla svårt för mig själv. Svårt och oerhört utmattande.

Jag mådde bra efter skogspromenaden i helgen. Det kändes som att jag lyckats få liv i mig själv och effekten av det visade sig tydligt igår, då jag var produktiv. Ovanligt produktiv för att vara en helgdag.
Och just därför blev det väl ännu mer av en chock än vad det annars skulle vara, att jag reagerade så starkt på att gå ut.

Hur ska jag förklara? Det är vår. De där dagarna när en går från vinterkläder till vårkläder och likaså vårkläder till sommarkläder är alltid lite svåra för mig. Ofta stirrar jag ut på andra människor för att se hur de är klädda, för att på så sätt inte känna mig som ett klappmongo om jag kom ut klädd helt annorlunda. Och att ta av mig plagg, oavsett hur väl klädd jag är under, får mig att känna mig naken.
Herregud. Allting är egentligen så fånigt och ändå är det så svårt.

Under förmiddagspromenaden tvingade jag mig själv om och om igen att vara mindful. Vad ser jag för vårtecken? Vad luktar det? Vad hör jag? Mindfulness blandat med en fruktansvärt nedvärderande talare i mitt huvud (Jag vill inte säga röst, eftersom det vore jävligt missvisande. Nej, jag hörde inga röster, och tur är väl det). Det är som att mitt inre jag gör sitt allra bästa för att fullständigt förinta mig. Mest går det ut på att jag helt enkelt måste dölja mig och visst går det an när där är kallt och jag kan gömma mig i min stora, svarta vinterkappa. Men nu, när det är för varmt för bylsiga vinterkläder…

På något sätt lyckades jag få mig själv att gå lite längre på eftermiddagen och jag försökte tala lugnande till mig själv precis som jag var uppmärksam på vad jag per automatik sade till mig själv för att på så vis kunna bryta de tankarna. Dessa automatiska tankar som blivit en sanning i min skalle.
Såhär i efterhand, när jag sitter inne på mitt rum med omvärlden som ett avlägset brus i bakgrunden, har jag svårt att förstå vad som verkligen hände där ute. Fastän jag nyss var mitt i det är det så ofattbart, så svårt att förstå. Hur jag kan bli så pass knäckt utan att någonting egentligen händer. Fast det är fel. Det händer visst saker, inne i min skalle, och jävligt mycket saker.
Jag vet inte under hur lång tid det här har pågått för jag har helt enkelt inte varit uppmärksam. Jag vet att förra sommaren var jobbig. Hur jag skämdes över att vara klädd i sommarkläder. Jag ville inte att någon skulle se minsta lilla av min kropp.

Men sedan då? Hur länge har jag låtit dessa automatiska tankar diktera min verklighet? Det är som att jag intalat mig själv att jag är för ful för att få vistas bland andra människor. Att någon som ser ut som jag borde hållas undangömd för omvärldens trevnad. Jag har fastnat i ett ytligt ältande som jag skäms för att erkänna, eftersom jag hatar att vara ytlig. Såhär jävla fixerad vid mitt yttre. Som en osäker tonåring. Jag är för gammal för att bete mig såhär och ändå är det precis vad jag gör.

Jag vet inte. Det är svårt att greppa mina egna tankar. Det går så fort, och har så stark påverkan, och jag antar att den här extra isoleringen som Corona innebär inte är bra för mig. Tidigare exponerades jag genom att gå på matcher, som ett exempel. Jag har länge levt väldigt isolerat i jämförelse med vad jag antar är normen, men med Corona har det blivit ännu mer, och jag tror att min rädsla för andra människor faktiskt är större än vad den nog någonsin varit, för jag har inte mycket kontakt med andra människor. Jag veckohandlar ju inte ens längre, sedan Sofia skaffade sitt körkort, och det klart att de påverkar mig. Tydligen betydligt mer än vad jag själv insett. Förutom Sofia träffar jag ytterst sällan andra människor.

Jag fattar ju att det inte är bra och nu är det dags för mig att komma på en plan för hur jag ska hantera det här. Nu när jag äntligen börjar förstå vad som är fel, det är ju först då jag kan börjar göra någonting åt det.