Strålande måste ändå vara dagens ord

Idag är jag på strålande humör. Det där med att beskriva humör som just strålande är väl inte riktigt min grej, egentligen, men humöret idag kan fan inte beskrivas på annat sätt. Varför? Sofia och jag ska på dejt. Dejt med Natta och Vincent. Eftersom vi inte kunde vara med och fira hans födelsedag förra veckan ska vi istället göra det idag. Med McDonalds (jag hoppas min mage inte kommer krascha) och lek i Vivalla. Det finns en ny lekpark där som Sofia besökt med jobbet och som hon tror att Vincent kommer gilla.
Så det blir finfint.
Dessutom har jag fått två brev idag och brev piggar alltid upp.

Sofia slutar vid tre idag och jag ska passa på att skriva så mycket jag kan och hinner tills hon kommer hem. Och just ja, ett bokpaket från Adlibris finns också att hämta ut, vilket bara gör min dag ännu bättre.

Det är strålande, helt enkelt.

Hösten är min årstid

Det finns sådana där magiska morgnar då jag vaknar innan mobilen piper om morgonmedicin och jag vill hålla mig vaken och denna morgon är precis just så.
Det är inte konstigt. Veckan som gått har varit otroligt bra och fin. Jag har utmanat mig själv och ägnat mig åt olika saker och livet har rullat på bra.

Helger brukar alltid vara lite svåra för mig. Sofia tar över ansvaret för hundarna och ofta går jag runt i pyjamas hela dagarna och försöker samla energi för den kommande veckan.

Jag har jobbat på boken, skrivit brev, ritat, stickat, tagit hand om mig själv och vår fina lägenhet och gjort allt jag skrivit upp i min Bullet Journal att jag skulle göra.

I torsdags gick jag till Karla för möte med M och det var första gången jag tog mig dit på egen hand. När jag sade till mamma att vi skulle ses där blev hon förvånad och chockad och verkade först ha svårt att tro på vad hon hörde, men för mig kändes det som en självklarhet. Visst kändes det lite jobbigt, men framför allt kändes det onödigt att hon först skulle behöva ta sig hit för att sedan gå till Karla med mig.

Och att träffa M var fint det med. Jag fick en chans att prata om mina framsteg och berätta om hur problemlösningsorienterad jag varit den senaste tiden. Som att jag löste hur jag ska lyckas ta mig till läkaren den 23:e och även hur jag ska fixa att ta blodproverna som ska tas innan dess.
Det rullar helt enkelt på.

På fredagskvällen ringde mamma upp mig efter en lång dag av jobb och berättade att hon kände sig stolt över mig när vi var hos M. Det där är stort för mig. Att höra att min mamma är stolt. Under alla år då jag känt mig som en hemsk dotter som bara bjudit på besvikelser och komplikationer. Nu fick jag höra att min mamma är stolt över mig och hur bra jag är på att förklara och beskriva känslor.

Igår gick jag upp först när mobilen väckte mig för att det var medicindags och sedan fixade jag frukost till mig och Sofia. Vi satt vid köksbordet och åt och efter det tog jag ett bad och tog på mig riktiga kläder.

Spenderade någon timme med att skriva efter det. Egentligen var planen att vi skulle dammsuga och skura lägenheten men det gjorde vi redan i fredags och därför tyckte jag att jag var värd att få lite skrivtid även på helgen.

På eftermiddagen tog vi en längre promenad med hundarna och väl hemma igen fick jag njuta av Englands match mot Bulgarien, medan Sofia tog en dusch.

Lagom till att matchen var slut kom Malin och Frida och jag var pepp innan de dök upp. Kände för ovanlighetens skull för att vara social.
Jag satte igång glassmaskinen och klippte sedan Malins hår och sedan blev det hemmagjord chokladglass, mysprat och fotboll igen.

Matchen var inte den roligaste men

umgänget var fint och jag kände mig avslappnad och som mig själv och det var fint.
Innan de drog hem igen, söta som socker i sina cykelhjälmar, tvingade jag upp dem till sovrummet för att visa hur det ser ut. Efter snart ett år i lägenheten börjar sovrummet äntligen kännas riktigt bra. Det är som att nya bitar ständigt faller på plats och nu är det bara hallen där uppe som ekar tomt och känns tråkigt och livlöst.

Sofia sover ännu och jag tänker låta henne sova en stund till. Planen för dagen är långpromenad och att laga mat för den kommande veckan och ikväll är det dags för Sveriges match mot Norge och helvete vad jag längtar!

En intensiv vecka

Den här veckan kommer -nästan – enbart handla om återhämtning. Förra veckan hade jag fullt upp. Det funkade fint och jag mådde väldigt bra nästan hela tiden, men nu får jag såklart betala priset.

På söndagen var det min födelsedag, som jag redan skrivit lite om. Måndagen, tror jag det var, kom mamma och pappa förbi och satte upp en hylla, en lampa och en spegel – allt i sovrummet.

På tisdagen kom Natta hit. Det var fint och mysigt och som alltid får jag energi av att träffa henne. Vi åt frukt och pratade och timmarna rann iväg alldeles för snabbt.

I onsdags skulle sotarn in hit för att fixa lite. Vi fick meddelandet veckan innan och jag imponerade mig själv med att reagera problemlösande. Istället för att bli angstig och trögtänkt lyckades jag hålla mig lugn och bestämde med mamma att jag skulle spendera dagen hos henne.

Så halv åtta onsdag morgon mötte jag mamma här utanför. Vi tog hundarna, och all min förbannade packning, och cyklade hem till hennes och pappas lägenhet, glodde på Idol och drack kaffe och sedan tog vi en otroligt lång cykeltur.

Vi började med att cykla runt på Universitetet och det var en märklig upplevelse. I ett annat liv, ett liv utan alla problem jag haft, skulle det ha varit en del av mitt liv. Plugga. Jag har alltid älskat det och medan vi cyklade runt på det gigantiska området kunde jag inte komma ifrån känslan att jag blivit bestulen på något.

Sedan cyklade vi vidare och hamnade där Kenny och Natta bor. Vi stannade till vid Vincents skola, han började ettan förra veckan, och fick se honom på avstånd där han sprang runt och lekte med vänner och verkade må väldigt bra 🙂

Jag kom inte hem förrän tjugo i fyra och trots att dagen varit väldigt bra var jag såklart också trött.

Torsdag var det dags för veckohandling, under fredagen kunde jag slappa och sedan blev det lördag. Min brors födelsedag och Vincent var med i en fotbollscup i Kumla.

Han var bedårande i sin egna ÖSK-tröja som Kenny tryckt upp till honom. Kenny tyckte att Vincent skulle ha nummer sju på ryggen eftersom han snart fyller det, men Vincent skulle absolut ha samma nummer som Filip Rogic.

Fyra matcher spelade han och hans små ÖSK-kompisar, och tio (!!!) mål gjorde han ❤

Sedan blev det söndag och vi – Sofia, mina föräldrar, farmor och farfar och jag – drog till Karlskoga där vi grillade med Sofias föräldrar, mormor och Johan och Cissi.

På morgonen innan vi skulle åka var jag slutkörd och bitter och ville helst sova, men det kändes bra så fort vi blev upphämtade.
Det blev väldigt fina timmar i ett soligt Karlskoga och som vanligt gick tiden alldeles för fort.

Världens finaste farmor och farfar ❤

Så det är inte konstigt att jag är trött nu. Att hjärnan tagit semester och kroppen är matt. Men jag mår bra och är glad och stolt över allt jag lyckats åstadkomma förra veckan.
Och nu ska jag släktforska. När jag var hos mamma i onsdags fick jag ta del av morfars gamla släktforskning och nu har jag svårt att slita mig.

Äldre och – förhoppningsvis – visare

Sofia var inne i mitt craft room och ändrade text på lightboxen medan jag var på fotboll

Jag har haft en så fin helg. En helg fylld med glädje, skratt, allvar, kärlek och allt däremellan.

I fredags blev det läsning och handarbetande och serietittande. I lördags hade vi fullt upp med att dammsuga hela lägenheten och laga mat inför den kommande veckan. Ändå hann jag med att se Spurs möta City i en match som slutade 2-2 och så lite serier med Sofia efter det.

Igår vaknade jag på väldigt bra humör. ÖSK mötte Häcken hemma och att sitta där på Behrn Arena och se ÖSK spela, det är mitt happy place. Visserligen förlorade ÖSK och det kändes, och känns, pissigt, men jag hade mysigt med mamma och i halvlek kom Vincent och massa andra småttingar in på planen för ett ärevarv.
Jag trotsade sociala ångesten och ropade Vincents namn, högt, två gånger men inte hörde han det. Det var ändå fint att se honom. Glädjen och spralligheten.

Efter matchen kom mamma, pappa, farmor och farfar över. Det var inte meningen att jag skulle ha något firande hemma. Nästa söndag ska vi alla till Karlskoga och grilla med Sofias föräldrar, mormor, Johan och Cissi och jag tyckte det var perfekt att kombinera det med firandet. Ett bra sätt att komma enkelt undan.
Men eftersom både mina föräldrar och farmor och farfar hade en hel del paket och det kändes onödigt att dra med allting till Karlskoga, kom de över för lite glass och kaffe.

Jag fick så fina saker. Inte en enda bok eller ett ynkaste garnnystan önskade jag mig. Bara saker till lägenheten, som den fina vita lyktan som syns på bild ovan. Bortskämd och glad och det var mysigt att få krama på farmor och farfar en stund. Och så är jag nu ägare till världens snyggaste tröja. Den var från början pappas men efter en del tjat gick han med på att ge mig den i present 😀 Risken är väl att jag aldrig kommer ha någon annan tröja på mig.

Så jag är nöjd och glad och försöker smälta hur snabbt åren har gått och att jag bara har sex år kvar till 40. Men jag gillar det här. Jag gillar att åldras. Växa som människa och komma till nya insikter. Gråa strån i håret och slappare hud. Det är fint det, att faktiskt få leva.

Ibland klarar jag av att hantera ändringar

Det är fredag och om några timmar har Sofia redan jobbat två veckor efter semestern. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid hur snabbt tiden går och hur ska jag kunna det när det känns som att jag inte hinner med? Poff, så har ännu en vecka gått.

Just nu mår jag bra. Känner den där ron igen. På söndag fyller jag år och ÖSK har hemmamatch. Sedan jag fick veta att de skulle spela hemma på min födelsedag har jag varit inställd på att Sofia och jag skulle gå tillsammans och sedan käka på Max.
Men inget blir som planerat och jag är faktiskt helt okej med det. Max är jag inte alls sugen på nu sedan jag är igång med LCHF på riktigt igen.
Och Vincent, som den här veckan gått i ÖSK:s fotbollsskola, ska in på planen på söndag och avtackas och det är ju klart som sjutton att hans farmor ska vara där.

Så med andra ord blir det jag och mamma och jag är redan beredd på att börja böla när jag få se Vincent på planen. Det är ju en fantastisk mix – ÖSK och min brorson. Kan det bli bättre?

Istället för att mysa på matchen med Sofia ska vi försöka ha en mysig helg (som dock inkluderar både matlagning och dammsugning). Det känns rätt sjukt att jag blir 34. När jag får höra om folk från mitt förflutna, runt min ålder, som skaffat barn blir jag alltid lika paff. Tänker Shit vad unga föräldrar de kommer vara. Men så kommer jag på att jag inte alls är 17 år längre.

Helt sjukt.

Men nu – skriva. Och sedan massa PLL och lite handarbete.