Jag kan oftast inte föra en diskussion utan att ilskan tar över

Det finns flera anledningar till att jag inte deltar i diskussioner på nätet. Jag vill så gärna, jag cravar det, men lyckas på nåt sätt hålla mig ifrån det.

En anledning är ju min rädsla för människor. Av samma anledning som jag har svårt att koppla av och tala med människor i verkliga livet som inte står mig supernära har jag också problem med att ta plats i en diskussion på nätet. En del hänger ihop med hur det var förr, när jag ständigt kallades idiot och dum i huvudet och mentalt störd när jag uttryckte åsikter, men främst är det pga min oerhörda känslighet. Mina känslor blir alltid extrema, starkare än den starkaste tornardo, och fan så svåra att få ned på en ”bra” nivå igen.

Dessutom blir jag så jävla förbannad. Jag läser massvis av feminismbloggar och en stor del av personerna som kommenterar där är idiotiska stolpskott, även kallade antifeminister. Jag klarar inte av dem. Om jag diskuterade med dem skulle det inte leda till nånting positivt överhuvudtaget. Det skulle enbart leda till svordomar och gormande från min sida. Jag klarar helt enkelt inte av att diskutera med folk som inte vill förstå. Jag får nog av det i mitt IRL-liv och det tar nog så mycket på krafterna.

Jag önskar dock att jag kunde. Att jag hade färdigheter att föra en diskussion utan att låta ilskan ta över. Kanske skulle jag kunna anstränga mig mer för att validera dem, men samtidigt känner jag VARFÖR I HELVETE SKULLE JAG? Jag är urbota trött på att ständigt vika mig för andra och ännu tröttare är jag på att lägga energi på att validera människor som fan inte validerar mig tillbaka.

En sak som ofta gör mig rasande är det faktum att jag inte kan gå utanför min ytterdörr utan att folk stirrar som fan på mina naturliga ben. Folk stirrar ut mig av den simpla, och idiotiska, anledningen att jag har hår på benen fastän jag har en snippa och inte e. snopp. All den där idiotin gör mig galen av ilska och trötthet. Jag skulle hellre föra dessa diskussioner IRL för att jag då slipper gå och våndas och halvt kvävas av min ångest medan jag väntar på svar. iRL har jag människan eller människorna framför mig, och på nåt högst paradoxalt sätt gör det mig lugnare.

Vad jag vill ha sagt med detta? Svårt att svara på. Kanske behövde jag bara få ur mig lite av all den ilska jag bär inom mig. Och den skuld jag känner för att jag inte kämpar mer för det jag tror på, för det är klart som fan att jag känner skuld. Att vara feminist blir så jävla komplicerat av de mentala sårbarheter och problem jag har.

20130808-101308.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s