Inkapabel som ett barn

Jag hatar att jag mår så dåligt av att fylla år. Imorgon ska Sofia och jag till Hästhagen och, motvilligt från min sida, fira att jag blir fucking jävla 28 år. I måndags frågade jag mamma hur det känns att hennes yngsta unge snart är 30. Minns inte vad hon svarade.
Hsh. Imorgon. Det blir fint. Jag ska baka en blå tårta med chokladpluttar på och det blir bara vi + mina föräldrar, farmor, farfar, mormor, Kenny, Natta och Vincent. Det blir bra så. Inget direkt speciellt. Jag kan låtsas att det bara är en vanlig myskväll i Hästis. Bennie är så fantastisk att hon jobbar imorgon istället för söndag så hon kan sova här, då det är min fruktade födelsedag. Vi ska käka blåbärspaj och sukta efter Game of thrones. Kanske se nån skräckis?
Jag önskar att jag kunde släppa obehaget. 28 liksom. Och vart har jag kommit? Jag vill bli vuxen. Leva homosexuellt Svensson-liv. Jag har hundar och världens finaste flickvän men resten saknas. Jag ser på min älskade Vincent och klumpen i magen bara växer. Jag vill ju också. Hur utmattande det än hur, hur äckligt det än kan vara (jag väljer hundbajs mycket hellre än bebisbajs), – jag vill så gärna. Jag tvivlar på att nån faktiskt fattar hur mycket jag önskar. Hur hoppet försvinner när jag tänker tanken att jag kanske aldrig kommer bli mamma.

Men det är ju inte bara det som gör det jobbigt. Allt det andra också. Att ständigt känna mig inkapabel, som ett barn. Att inte kunna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s