Det behöver inte bli så hemskt jämt. Att firas alltså. Vi hade tur med vädret, uppehåll tills vi skulle dra, och det var riktigt fint. Även om 28 känns övermäktigt. Konstigt. Jag. 28. Jag känner mig fortfarande som 17.
Utvilad känner jag mig konstigt nog också. Piggare än på länge. Glad. Natta och Vincent fyller ett hål i mitt liv. De andra också såklart, men det känns förvånande och bra att de också gör det. Två människor som är relativt nytillkomna i mitt liv. De är så fina, lillplutten och hans mamma.

Nu slappar vi bara. Bennie spelar Sims och Sofia och jag glor på Fosters. En serie med flator där flatorna porträtteras som vilka som helst. De är varken stereotypa flator eller tillagda för den politiska korrekthetens skull. Det är också fint.

Så ja, livet är fint.