De bästa kickarna kommer när jag är nykter

(diverse infogade bilder från en fin helg)

20130825-171541.jpg
Ibland, antagligen oftast, ger exponeringen en utdelning, en kick som slår det allra mesta. En kick som får ruset från alkoholen att kännas som den löjligaste lilla sak nånsin.

I fredags exponerade jag mig. Bennies vän S kom hit. Från fredag morgon tills vi mötte honom i parken var jag mer eller mindre skräckslagen. Jag ville fly, ställa in, dra nån annanstans. Bennie gick i förväg och mötte honom en bit härifrån och Sofia och jag tog ut hundarna i parken så deras första möte med S skulle ske på neutral mark. De har ju alltid svårt vid mötet av nya människor. Kiba blir livrädd och Kami triggas igång och tar första chans att hugga.

På väg mot parken gav Bennie S några riktlinjer. Titta inte på hundarna, rör dem inte, prata inte med dem. Han skulle kort och gott ignorera dem, nånting som människor oftast inte gör fastän jag ber dem. Men S gjorde precis som han blev ombedd och resultatet blev att Kiba för första gången nånsin gick rakt fram till en främling, nosade på benet och inte gav ifrån sig minsta lilla morrning. Och efter det vägrade han lämna S ifred.
Det gick bra med Kami också. Visst, det tog lite längre tid, men han försökte inte ens nafsa, och inte heller han lämnade S ifred.

20130825-172244.jpg
Vi såg Paranormal Activity ett och två och hade det allmänt mysigt. Men det magiska i det hela, vet ni vad det är? Från sekunden jag sa hej till S försvann all min nervositet. Han visade sig vara en sån där person, en sån där ovanlig raritet, som jag blev avslappnad tillsammans med. Det händer inte ofta, om ens nånsin.

20130825-172651.jpg
På lördagen åkte Sofia, Bennie och jag till husvagnen och firade min bror. Vädret var fint och Vincent tog fem steg på egen hand. Vi fick fantastisk smörgårtårta som Natta fixat ihop och jag fick gosa sönder den där älskade lilla ungen.

20130825-172844.jpg
Efteråt var jag dock trött och sådär sårbar som jag alltid blir när jag umgås med familj och släkt. Det är så mycket svårare att komma ifrån gamla Mana när jag umgås med dem. Ofta känner jag mig som den där rädda fjortonåringen igen när jag talar med min bror och farmor och mamma har den inverkan på mig att jag helst vill krypa upp i deras famnar och somna av trygghet.

20130825-173042.jpg
Hemma igen, med kladdkaka, chips och dricka, funderade vi på vad vi skulle göra.
”Ska vi fråga S om han vill komma hit och se Paranormal Activity tre och fyra med oss?” frågade Bennie med det där pillemariska leendet som kännetecknar henne.
”Ja! Gör det!” svarade en upphetsad Mana och insåg hur stort det var – att jag skulle orka umgås med nån annan än Bennie och Sofia ännu en kväll.
Vi är båda jävligt fega när det kommer till andra människor och frågade oss själva om han kanske skulle tycka att vi är för på, men vi frågade och han sa ja.

20130825-173445.jpg
Hundarna var till och med duktigare än kvällen innan och även lördagskvällen blev kanon. Jag skrämde ihjäl de andra med mina skräckslagna skrik och Bennie underhöll sig själv med att skrämma mig och S, men det var ändå en helt otroligt fin kväll.
Och en fin helg som bevisar så mycket för mig. Människor behöver inte vara farliga. Och jag behöver inte alkohol för att klara av att vara social. Och de allra bästa kickarna kommer när jag är hundra procent nykter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s