Jag kan inte sluta. Fastän jag hellre vill lägga mig i sängen och läsa tills jag somnar kan jag inte sluta. Sitter och ritar. Det går bra en stund, men sen kommer förläggningen och jag klämmer ihop pappret i min knutna näve. Jag, som har svårt att fokusera på samma sak i mer än nån minut, har suttit i flera timmar och ritat utan att sluta. Dåligt mår jag. Riktigt dåligt. Vill emellanåt skrika och emellanåt gråta.

Men jag kan inte sluta. Det känns som att jag måste bevisa för mig själv att jag kan, och på så sätt få ett godkännande av mig själv som säger att jag duger, – som människa. Jag vet att jag borde sluta, att jag behöver få koppla av, om inte med läsning så med virkning, men jag kan verkligen inte. Huvudet bultar och jag snäser och fräser. Och jag är fast.