Skrivet i affekt

Jag sitter instängd, i min brors och Nattas sovrum. Inträngd i ett hörn, som alltid när det rasar.
Försöker andas. Skriver dels för att lugna ned mig och dels för att försöka förstå. Allting är så suddigt.

Jag är 16 igen. 16 och flyr från min mosters femtioårsfest. Fast skillnaden nu är att jag denna gång är 28 och istället för att fira min moster är det Vincent som firas.
Men resultatet är detsamma. En Skräckslagen Mana vars gråt inte går att stoppa.

Jag skulle in. Bara ta mig över tröskeln och in i vardagsrummet. Hälsa på Nattas mamma och de där två barnen. Pappa försvann in i vardagsrummet. Jag pratade paniskt med Kenny samtidigt som jag såg hur mamma började försvinna. Och så brast det. Jag flydde. Ut i trappuppgången, med en enda vilja i kroppen – att kasta mig ut genom fönstret och få ett stopp på allt, en gång för alla.

Mamma och Sofia kom efter. Jag började lugna mig och när mamma gick in och hämtade papper till mig kom pappa ut. Jag ville torka bort det förstörda sminket.
Efter en stund gjorde jag ett nytt försök. Stegen uppför trappan. In i hallen. Stannade för att andas, – och så small det igen. Fort som fan ut genom dörren och nedför trappan till fönstret. Det lockande fönstret.

På nåt sätt hamnade jag här. Hör de andra i rummet intill. Glada röster. Livet går vidare. Men för mig gör det inte det. Det är fast.

Några timmar senare:
Inlägget skrevs i affekt, i den värsta känsloyra på lång tid. Men det får vara kvar. Stå som det är. Det blev bra tillslut trots allt och det bara för att jag har världens finaste människor omkring mig. Tack!

20130904-211235.jpg

20130904-211249.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s