Wisemind-beslut

Jag kan inte träna utan att det blir ångest. Jag kanske klarar ett pass, kanske två, men sen dunkar det till. Smäller hårt utav bara helvete.
Det börjar alltid bra. Träna för att må bättre. För att orka mer. För att slippa den där jävla smärtan i ryggen. Men det blir alltid samma, negativa resultat; jag vill återgå i gamla beteenden. Börja spy upp maten igen. Eller strunta i att äta. Leva på kaffe, och cigg, men jag röker ju inte längre så det går åt helvete, så jag får leva på kaffe. Få en kick av smärtan i magen när jag är hungrig.

Pappa är så fin och frågade om jag vill att han och mamma inte ska kommentera mitt utseende öht och jag blev så glad. Det är ju precis så jag vill ha det! Kunna träffa människor utan den där kaskaden av beröm gällande utseenden. Det är ju som ett tvång idag. Har ju till och med märkt att när jag inte kommenterar en persons yttre börjar hen själv fiska efter komplimanger. Det är ju sinnes. Att vi ska vara så beroende. Och de flesta fattar det inte ens själva. De börjar aldrig analysera och kommer därför aldrig fatta.

Men jag måste ju bli bättre själv också. Bättre med komplimanger men också, främst, så måste jag komma ifrån den där avundsjukan när jag ser, eller umgås, med människor som är smala.

Och den här veckan kommer jag inte träna. Inte när jag pendlar så på gränsen till självdestruktivitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s