Mina dagar går ut på att vänta på den stund då jag inte längre behöver vara rädd

Jag älskar ju egentligen att vara ensam. Tystnaden och lugnet. Vilan från alla intryck som tar så mycket kraft. Vilan från ansträngningen, för lets face it, – det är jävligt ansträngande att umgås med människor. Kan ju knappast vara bara jag som tycker det.
Jag och ensamheten har alltid hängt ihop, även då, när jag var som sjukast och hela tiden trodde att jag skulle bli övergiven.

Problemet är att jag låter rädslan vinna. Rädslan för att det ska ringa på dörren är så stark så jag hindras göra massa saker när jag är ensam här hemma. Jag kan inte läsa. Oftast inte skriva brev. Definitivt inte bada. Dammsuga kan jag bara under mina riktigt bra dagar. Sitta på balkongen är lika omöjligt som att jag en dag skulle vakna upp och vara japan.

För det mesta sitter jag bara i soffan, men teven på hög volym för att hindra ljud från utsidan att nå in, och väntar på den stunden när jag inte längre behöver vara ensam. Den stunden jag inte längre behöver vara rädd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s