Självklandret är min ständiga följeslagare

Jag ägnar mig åt självklandrer. Jag ”borde” vara glad. Igår var jag omgiven av vänner. Träffade Lahti för första gången på ett drygt år. Vardagsrummet var fullt och hundarna lyckliga. Vi såg på Idol tillsammans och hade allmänt trevligt.
Och ändå känner jag bara för att gråta. Isolera mig i Sofias famn och gråta tills det är lättare att andas igen. Känner mig så förvirrad. Bortkommen. Livet förändras, jag vet inte längre vem jag kan lita på, och ilskan jag känner mot mig själv bara växer. Behöver få andas.

Sitter i sovrummet med öronproppar. Kunde inte vara med, delta i det sociala. Alla intryck. Jag var trött redan igår och ångesten, den bara växer och växer. Försöker koppla av med diverse medel, men det känns fortfarande som att jag är på väg att brista.

Och paniken är ständigt nära.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s