Det är inte kul nu – två sammanslagna inlägg

Jag krisar som jag inte krisat på flera år. Det är på ett annat sätt nu, inte en självmordsbenägen, självdestruktiv kris, men en kris likväl. Jag vill inte supa mig full och jag vill heller inte snorta bort min ångest, men krisen är en kris och den är på god väg att krossa mig om jag inte tar tag i det nu. Snart kan jag inte längre ta mig ur krisen utan professionell hjälp.

Det är svårt att veta hur jag ska gå tillväga. Fast svårast är det att göra vad jag bör göra för att må bättre. Självrespekten jag behöver kastas undan när jag tänker på hur andra kommer bli påverkade. På nåt sätt har jag gått från att sätta mina egna behov först, till att sätta mig själv på andra plats fastän det automatiskt innebär att det blir dubbelt lidande. Jag kan inte vara en deltagande medmänniska om jag har sån ångest att jag varje kväll skräckslaget ligger i sängen och stirrar framför mig.

• ångest som lämnar mig i fosterställning
• trötthet, utmattning, som inte tillåter mig att känna mig pigg hur mycket jag än vilar och sover
• yrsel så fort jag går
• illamående som kommer och går, fram och tillbaka hela dagarna
• hjärtklappning som får mig att tro att hjärtat är på väg att spränga bröstet
• extrem ljudkänslighet
• röster som ropar mitt namn när jag ska sova
• stress så fort jag inte tillåts att bara ligga i soffan utan minsta lilla måste

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s