Inatt somnade jag med handen tryckt mot bröstet i ett barnsligt försök att få mitt hjärta att sluta banka så hårt och snabbt.

Det är ju jobbigt, fortfarande. Tar tid att komma ur det här. Bara en kort morgonpromenad med Kiba och Kami gör andningen tung och kroppen darrig av utmattning. Häromdagen lyckades jag diska tre tallrikar innan det kändes som att jag skulle falla ihop.

Det går framåt dock. Jag kan få små lyckokickar igen och jag kan numera gå och stå utan att det börjar snurra.