Så mycket har förändrats det här året. Jag går omkring med en mer eller mindre konstant känsla av ensamhet och det slungar tillbaka mig till dåtid. Då när jag alltid kände mig tom, alltid ensam. Idag är ensamheten annorlunda, på ett sätt mildare, men den får mig likförbannat att gråta var och varannan minut. Det känns som att jag varken vet var jag har mig själv eller andra. Mitt förhållande med Sofia tycks vara det enda konstanta, det enda som fortsätter vara vad det alltid varit.

Imorgon är det fredag igen. Veckorna går fort. Snart är det jul och julen är den ultimata tiden för jämförelse. Jag är inte ensam, jag vet ju det, men känslan har fortfarande en otrolig makt över mig. På nåt sätt behöver jag försöka mig på att validera mig själv. Hur det ska gå till vet jag inte än, jag kan inte riktigt greppa det, men övertygad om att det är det absolut bästa jag kan göra, det är jag.

Och fredag innebär timmar av mys och lugn med Sofia och hundarna. Just nu är det precis vad jag behöver.