När det inte blir som det är tänkt

Gårdagen var en vidrig dag. Inte hela tiden, men tillräckligt mycket för att förstöra min söndag.

Jag mådde bra när jag vaknade. Glad inför eftermiddagen och kvällen som skulle spenderas med vänner.
Det började gå åt helvete när jag började baka saffransbröd. Hela tiden klantade jag till mig och hela proceduren tog mycket längre tid än vad det egentligen skulle ha gjort. Det fick mig fullkomligt ur balans och jag tvivlar på att nån nånsin fällt så många tårar över lite bullar. De blev okej tillslut, men inte en enda sekund av bakandet var direkt njutbart. Främst kändes det som ett stort jävla hån. Julen närmar sig och folk lägger upp bilder och skriver om hur de bakar godsaker till julen och jag ville också. Öka på julkänslan. Göra nånting fint, nånting bra, men att bara baka visade sig kräva alldeles för mycket energi. Bullarna fullkomligt dränerade mig. Det är alltid förnedrande att bli påmind om vad jag inte kan göra pga min psykiska status, oavsett om jag är med främlingar eller de som står mig närmast.

Bennie kom hit lagom till att jag slutat gråta. På nåt sätt lyckades jag lugna ned mig och när bullarna gräddats klart fick hon sina presenter från mig och Sofia.

20131208-165215.jpg

Jag försökte sova en stund, vila ut inför kvällen, men jag var för spänd över att träffa Uula igen efter så lång tid (+ misslyckandet med bullarna) att jag inte kunde somna. Jag som vanligtvis aldrig kan få nog sömn.

Mamma ringde en stund senare och berättade att planerna vi hade för idag blivit inställda. Hon sa det så lugnt och sakligt och snabbt och sen sa vi hejdå. Hon var ute och åt med pappa och ville väl inte lägga mer tid på det.
För mig blev den plötsliga ändringen en käftsmäll. Jag hamnade gråtandes i sängen, men ångesten stående över mig med sina hammare som tryckte in spikar i min kropp.
Jag hatar det, att ångesten och agitationen tar över allt annat vid plötsliga förändringar. Att omgivningen lever vidare som att inget hänt medan jag funderar på att ge upp allt som kallas liv och på repeat ser framför mig, i huvudet, hur jag börjar självskada igen.
Uula var framme med bilen på parkeringen och jag var tvungen att torka tårarna och bokstavligt talat rycka upp mig. Vi drog till Willys och handlade ingredienser till tacos och medan de andra fixade med maten fick jag sitta i soffan och koppla av.

20131208-171200.jpg

20131208-171209.jpg

20131208-171226.jpg

Det hade kunnat bli en helt fantastisk kväll, men ångesten lät mig inte vara. Stunder var jag nästan glad, medan jag andra stunder ville gömma mig i ett skrymsle, med inga ljud omkring mig, och bara försvinna. Jag försökte. Jobbade på att vara medvetet närvarande, men det är så svårt när känslan i kroppen säger att det är livsfarligt att sitta där.

Idag var det meningen att jag skulle ha en läsdag och helt försvinna in i böckernas värld, – en chans att lugna ned mig. Sofia sa att hon skulle ta hundarna hela dagen så det enda jag hade att fokusera på var läsningen. Jag lyckades vara vaken i kanske två timmar innan jag hamnade i sängen och sov i nästan fyra timmar och nu halvligger jag i soffan, hyperkänslig för ljud, och kämpar med att hålla ögonen öppna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s