Nån form av trauma

När jag var barn var jag paniskt rädd för att det skulle börja brinna. Varje kväll när det var dags att somna ägnade jag mig åt tvångsmässiga ritualer och bad till gud att det inte skulle börja brinna hemma. Jag ropade hysteriskt på min bror som vareviga kväll tvingades lova att stänga av teven innan han somnade, för jag hade ju hört att teveapparater som inte var avstängda på riktigt kunde börja brinna.

Rädslan är inte lika hysterisk längre. De flesta kvällar kan jag lägga mig i sängen och somna utan att vara allt för rädd. Oftast sover jag i massa kläder av den orsaken att det kanske skulle börja brinna och jag snabbt måste skynda mig ut. Istället för att leta reda på kläder kan jag då bara greppa tag i hundarna och ge mig ut på en gång, innan det är för sent.
Men rädslan är oftast inte hysteriskt.

I måndags gick jag och lade mig vid elva. Läste lite och var relativt lugn och var på god väg att somna när det plötsligt luktade rök. Kände mig som en hund när jag låg i sängen och sniffade i luften. Verkligen vädrade. Obehaget växte på bara nån sekund och medan jag sniffade runt i resten av lägenheten kom ångesten. Och självföraktet. Istället för att ta min rädsla på allvar började jag invalidera mig själv och blev förbannad för att jag fan aldrig tycks vara förmögen att koppla av helt fullt.

Tids nog vaknade Sofia. Jag var då skräckslagen, men ansträngde mig att inte visa henne det. Jag ville bara att hon skulle känna efter så vi kunde konstatera att det bara var jag som var nojjig som vanligt och sen sova vidare. Visserligen skulle det inte få mig att må bättre, men Sofia behövde sova.
Förvånande nog kände hon också en röklukt och gick igenom lägenheten hon också. Vi beslöt oss sen för att koppla hundarna och gå ut och se efter och så fort dörren ut till trapphuset öppnades ökade doften i styrka. Vi gick vidare, gick runt för att se om vi skulle få syn på nåt. Kiba påverkades av min rädsla och stretade emot i kopplet och hade svansen mellan benen.
Efter x antal minuter såg vi röken i luften och medan jag gick in i lägenheten igen för att söka på internet efter ett svar på vad det kunde vara gick Sofia ner i källaren. Jag kollade på na.se men ingenting där. Inte heller utryckning.se hade nån uppdatering. Samma sak på flashback. Gick in på Facebook och äntligen fick jag förklaringen – det brann i ett industriområde inte långt härifrån. Boende i området uppmuntrades att stänga fönster och dörrar och jag kunde äntligen lägga mig i sängen och koppla av. Trodde jag.

På nåt sätt blev situationen traumatisk för mig. Det tog några timmar för mig att somna. Lukten av rök blev bara starkare och starkare inne i lägenheten och huvudet började banka. Tids nog lyckades jag somna.

Tisdagen kändes lite halvskum. Det stank fortfarande vedervärdigt ute och jag antar att jag var i nån form av chock. Både Sofia och jag var övertygade om att det brann i källaren och rädslan tycktes stanna kvar även efter att ”faran” var över.

Jag antar att det var därför jag inte kunde somna igår. Halv fem hann klockan bli innan jag lyckades koppla av tillräckligt mycket för att faktiskt somna och idag har jag känt mig som en zombie. Verkligheten har nånting overkligt över sig och det går inte många minuter mellan mina gäspningar. Alla planer jag haft för dagen, schemat det var menat att jag skulle följa, har ignorerats. Jag har inte haft ork att koncentrera mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s