Sömnlös

Nätter som denna då jag inte kan sova ligger jag och ältar. Det börjar oftast med att jag läser, men sen ger jag upp. Ligger på rygg i mörkret och lyssnar efter ljud som tar sig igenom mina öronproppar. Klappar på hundarnas mjuka magar. Känner efter att de andas.

Det är så jobbigt med alla dessa saker jag inte kan släppa. Antagligen är det omöjligt för att jag inte tar mig tid att bearbeta dem. Jag söker fortfarande snabba lösningar som dock oftast visar sig vara bra endast kortsiktigt och jag fastnar i detta ältande grubbel.

Som så ofta annars känns det som att jag inte hör till nån annanstans än med Sofia och hundarna. Det i sig är ju inte illa, men jag önskar ändå att det fanns fler sammanhang. Att jag kunde få känna mig som en helt okej människa tillsammans med andra också.

Ligger och funderar på vad jag kan göra för att må bättre. Vad kan jag göra för val för att minska sorgen?
Det är inte enkelt. Mycket handlar nog om självrespekt. Om jag bara respekterade och värdesatte mig själv tillräckligt för att dels sätta gränser, dels stå upp för mig själv och dels vara mig själv, – då skulle det nog bli bättre.
Sen skulle jag behöva våga mer. Gå emot rädslan och våga testa mig fram. Våga delta i diskussioner i bloggar och i olika forum. Våga mig på att teckna och måla saker som jag redan innan bestämt mig för att jag är för dålig för. Våga ge mig ut i världen, med höjd blick och självsäkra steg, och vara den jag är.

Men vem är jag då? Jag tror att jag fortfarande till stor del identifierar mig själv som den jag en gång var istället för att se till den jag är nu, idag.

Jag är feminist och stolt över det. Patriarkatet gör mig illamående och förbannad och ibland blir jag ursinnig när jag tänker på hur få som verkligen fattar. Hur få som ser.

Jag är också queer och blir galen på hur heteronormativt precis allting är.

Jag är ensamvarg och en sån person som inte finner nån mening alls med småprat. För det mesta blir jag stel och obehaglig till mods när jag tvingas in i situationer av småprat för jag vet helt enkelt inte hur en gör. Småprat intresserar mig inte heller. Småprat tar död på passionen inom mig.

Jag trivs som bäst i tystnad och blir agiterad av plötsliga och höga ljud.

Jag blir förbannad på folk som inte har koll på sina ungar och jag blir förbannad på folk som inte kopplar sin hundar i andras närhet.

Jag tycker det är tragiskt hur människor använder sig av alkohol och önskar att jag kunde få leva i en värld fri från den där jävla skiten. Bland det mest patetiska jag finner att lyssna till är folk som beklagar sig över bakfylla. Nej, det handlar inte om dubbelmoral. Detta är precis samma åsikter jag hade innan jag hamnade i missbruk.

Och mer då? Jag älskar hundar och jag älskar konst. Uttalade kattmänniskor skrämmer mig precis som moderater och kristdemokrater. Jag är rädd för killar i grupp, oavsett ålder. Tycker att världen är alldeles för ytlig och alldeles för dömande. Hatar när folk använder ordet tjock som nånting som automatiskt blir negativt. Önskar att människor överlag tänkte till lite innan de yttrar sig. Blir depressiv av all sexism som de flesta tycks vara helt blinda för.

Jag behöver få sova. Fastän jag ältar och grubblar och ägnar mig åt ett visst mått självförakt så längtar jag till morgondagen. Mitt morgonkaffe. Soffmys med hundarna. Göra klart teckningen av Kami. Och jag längtar efter att få känna mig pigg.

20140108-011413.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s