Liten och ynklig känner jag mig av föredringen

Jag känner mig liten och ynklig just nu. Tom, fast ändå inte.

Imorgon ska jag träffa min boendestödjare. Det var i april eller maj som jag fick veta att jag hade rätt till boendestöd men det har inte riktigt kommit igång än. Allting tar jämt så väldigt lång tid för mig och första mötet med boendestödjarna började dåligt. Jag möttes av en person som gått på samma högstadie samtidigt som mig och hamnade i ett så kraftigt känslopåslag att jag började dissociera och med ord av ilska fick människan att försvinna därifrån.

Skam och skräck.

Gångerna efter det har jag träffat en och samma person och planen är att vi ska gå ut med hundarna tillsammans. Men det har inte riktigt gått. Har inte klarat det ensam och inte heller klarat det med enbart Sofias hjälp så nu ska mamma börja vara med. Så jag kan ta ett litet steg i taget.

Men det är så förnedrande. Att inte klara sånt som de allra flesta andra klarar.

Och den förnedringen får mig att känna mig liten och ynklig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s