Idag har varit en sån där dag som är totalt meningslös. En sån dag som får det mesta att kännas bortkastat.

Mötet med boendestödjaren igår gick bra. Mamma, Sofia och jag mötte hen här utanför och vi tog en promenad tillsammans. Innan promenaden pendlade obehaget/rädslan mellan att vara en sjua eller åtta (där tian såklart är värst). Rädslan var emellanåt förlamande, men efter promenaden hade jag hamnat på en trea. Jättebra, absolut, men all den där rädslan innan är vad som ligger bakom dagens trötthet. Och overklighetskänslan som försökte kväva mig innan jag tillslut gav upp med kämpandet och lade mig för att sova.

Jag hatar dagar som denna, då jag inte har kraft till annat än passivitet. Jag vill vara klar i huvudet och ha energi till att handarbeta, läsa och se på serier. Inte bara ligga i soffan som en livlös hög med kläder.