När det blir kaos inombords

Det är så mycket som inte funkar för mig, saker som får mig att falla ned på knä och börjar klandra och slå ned på mig själv. För det är ju så lätt, att hänge sig åt självförakt när det känns som att en själv hela tiden krånglar till allt.

När jag ska göra nånting är det väldigt viktigt att allt är välplanerat och på sätt och vis inrutat. Det allra bästa vore nästan om saker och ting vore helt schemalagda, men det fattar ju till och med jag att det inte fungerar. Däremot tycker jag mig ha en rätt att ställa krav när det kommer till andra människor. Deras umgänge med mig blir ju mycket lättare för dem också om allt är välplanerat så jag inte faller i bitar.

Jag har dock så väldigt svårt att ställa krav. Ofta känns det som att jag inte har nån rätt till det och det är också väldigt, väldigt skamfyllt. Vad har egentligen jag för rätt att komma med de här kraven? Och för att inte glömma bort självhatet som bara växer av att inte ”fungera som alla andra.”

Idag ska min boendestödjare med hem hit för första gången och nej, det är inte välplanerat öht. Det är alltid jag, min mamma och Sofia som träffar EL (boendestödjaren), men idag jobbar Sofia när vi ska träffas och dessutom vet inte EL om att vi ska in hit. Hen antar säkert att vi ska ut och gå tillsammans som vanligt, helt ovetandes om att mamma, och jag, beslutat att det vore bra att skapa en plan för hur vi (läs: jag) ska ta mig vidare så att jag tillslut kan träffa EL ensam, så som det egentligen är tänkt.

Och jag ska inte glömma att lägenheten ser ut som ett helvete och visst, jag vet rent logiskt att EL är den sista person jag behöver skämmas inför att det ser ut såhär, men det gör ingenting ett dugg lättare, snarare tvärtom. Jag skäms ihjäl. Så på nåt sätt måste jag lyckas städa idag. Få bort de där dammråttorna som är stora som Kamis huvud.

Men det är ju inte nog med detta. Imorgon ska jag till tandläkaren och dra ut en tand. Det skulle ha varit lugnt om det inte bestämts över mitt huvud att jag ska få en helt ny tandläkare. Med andra ord ska jag göra nånting jag aldrig tidigare gjort, i en redan sårbar situation,  med en person jag aldrig träffat. Jag har ingenting aning om hur hen är. Hur jag kommer reagera.

Och mitt i allt det här, mitt i detta känslomässiga kaos, krigar jag med mig själv för att inte låta självhatet, och invalideringarna, vinna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s