Ibland kryper det under kroppen. Det krafsar och jävlar sig så jag nästan vill slänga kroppen mot väggen. Ta död på det som krafsar där inne.
Som vanligt kör jag slut på mig själv när julen kommer. Trött på mitt ständiga behov av att dels vara till lags och dels vilja få folk att tycka om mig. Så som jag stressat i år. I år igen vill säga, för det är likadant varje år och nu ligger jag här med ångest och värk i magen och kan inte somna om fastän jag är så trött, så trött. Det är ju inte meningen att jag ska ha ångest nu. Det är den 23e och Sofia och jag ska fira jul med Bennie, Emma och Andreas. Jag ska få se glädjen i deras ansikten när de öppnar sina presenter. Och jag ska skämma bort råttorna med lite godis inhandlat igår.
Ändå mår jag illa av ångest och frågar mig själv hur jag ska lyckas ta mig samman, den där frågan som bara arroganta idioter med noll empati ställer en person i min sits.
