En julafton som slutar i dissociering

Jag försöker förklara för mig själv att ångesten i sig inte är farlig. Att ångesten inte kan döda mig eller nån annan, att ångesten i sig inte innebär katastrof.
Det händer saker och ångesten är så stark att jag börjar dissociera. Planerna föll sönder och vad som skulle bli en mysig julaftonskväll blev istället en mental käftsmäll.

Jag är så trött, så trött. Ligger i soffan med täcke, kuddar och brännande ögon efter alla tårar för jag vill inte gå in i sovrummet. Jag vill hela tiden vara nära Sofia, för då har jag en trygg famn att andas ut i ifall alla känslorna skulle bli överväldigande igen.

Det är såhär jag är designad. Jag känner alldeles för mycket, jag känner alldeles för starkt. Känslor funkar inte för mig som de gör för de flesta andra och om jag glömmer det, även om det så bara är för en liten stund, kommer självhatet.

Imorgon kommer jag få kämpa hårt för att inte falla samman. Dagarna, antagligen veckorna, efter det också. Det kommer bli utmattande och jobbigt och tungt och jag kommer vilja ge in och låta passiviteten och obehaget vinna, men jag måste fortsätta framåt. Får inte låta detta bli till mer än ett stopp i dikesrenen. Jag måste orka kämpa. Men nu, nu är det okej att sova för jag har ingen kraft till nåt annat.

Det är okej att vara jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s