Det är dags att börja om från början. Igen.

IMG_1775

Jag har fastnat, kommer inte igång med nånting.

På nåt sätt har jag tappat drivet, ännu en gång, och det är alltid precis lika svårt att ta mig ur det igen. Efter den jobbiga julen och nyår lyckades jag förra veckan klättra mig upp ur den där gropen av ångest och det gick betydligt bättre än väntat. Torsdag och fredag följde jag schemat jag har, tog långpromenader med hundarna, läste i tystnaden, skrev brev. Sånt som får mig att må bra. Helgen avspeglade mitt humör, Sofia och jag var sociala både fredag och söndag.

Vet ju sen tidigare att det inte krävs mycket för att jag återigen ska hamna i den där gropen  och det var precis vad som hände i måndags. Planer som inte blev som det var tänkt och resten av veckan har det inte gått en dag utan gråt, ångest och tunga morgnar. Försöker ta mig upp i god tid på morgonen, så jag kan ägna en viktig timme åt läsning innan jag tar ut hundarna på den långa morgonpromenaden. Båda de sakerna har visat sig oerhört viktigt för mitt välmående och för att jag ska få en chans att bli lugn och hålla mig lugn under resten av dagen.

Men det går inte. Jag är för trött för att hålla mig vaken och för rädd för omvärlden för att våga blogga. För passiv och angstig för att orka göra nånting vettigt. Tar små steg som ändå visar sig vara alldeles för  stora och ingenting blir som det är tänkt, så som jag vill att det ska vara. Och att acceptera att jag just nu inte är så stark som jag önskar att jag vore, det tycks omöjligt.

Så det är dags för mig att börja om från början. Istället för att följa mitt stenhårda schema ska jag ha en lösryckt to do-list med enbart små, relativt vaga saker att göra. Istället för en timmes läsning mellan 9.30 och 10.30 kanske jag skriver att jag ska lyckas läsa en sida, kanske två. Istället för långpromenad i rask takt mellan 11 och 12 kanske jag skriver att jag ska gå runt parken, långsamt, och vara mindful på naturen.

Med andra ord tillåta målen att vara små men efter att de är avklarade ska jag fira dem som om de vore stora, för just nu är ju sanningen den att minsta lilla grej faktiskt är enormt stor för mig och ingenting blir bättre så länge jag vägrar acceptera att det är precis just så verkligheten ser ut just nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s