Känslopåslag, Medicin, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

Hon låter mig aldrig känna mig som ett besvär

IMG_1855

Ibland, ofta, frågar jag mig själv hur mitt liv skulle vara utan Sofia. Utan all den trygghet och hjälp och glädje som hon skänker mig. Hur skulle jag ens kunna ha ett värdigt liv? Jag hatar att vara så beroende av henne, det känns som att jag kräver alldeles för mycket, men det är ingenting hon nånsin vänt emot mig eller ens på minsta lilla vis försökt antyda. Hon behandlar mig som att jag, och mina problem, inte komplicerar hennes liv det minsta och det är värt så mycket mer än vad jag kan förklara. Det är en av de sakerna som hjälper mig allra mest i mitt dagliga liv. Hon låter mig aldrig känna mig som ett besvär.

De senaste dagarna har varit vidriga. Jag vet inte riktigt när det började, nångång förra veckan? En frustration. Det kändes som att tröttheten aldrig ville ge med sig. Torsdagen spenderade jag i ett utmattat dis då jag inte ens förstod hur jag skulle lyckas uppbåda tillräckligt med energi för att skriva en handlingslapp. Och på fredagen blev jag väckt av Kami som spydde i kaskader. Jag har aldrig varit med om nåt liknande. Det var som en fontän ur munnen på honom och när han inte kräktes låg han utslagen i soffan och skakade. Det var vidrigt men det var först på lördagen, när hans symptom började ändras, som jag insåg riktigt hur livrädd jag varit. Och på kvällen kom det blod i hans bajs och jag trodde att världen skulle rämna.
Det slutade ju bra och jag kan äntligen andas ut, men det var vidriga dagar och utan Sofias stabila famn känns det som att jag skulle ha fallit tillbaka, haft ett återfall efter flera år utan självskadande.

I söndags vaknade jag med nackspärr och natten till idag har jag knappt kunnat sova pga smärtan. Listan med sårbarheter är lång som fan, och i söndags förmiddag satt jag och grät utan stopp i en attack av panisk skräck, – och ändå, ändå lyckas hon med konststycket att få mig att skratta. Relationen jag har till henne känns ibland som det enda stabila i mitt liv, och det är okej, för jag vet att hon finns där, som min jämlike och min vän ❤️

Och hur patetiskt det än må låta så gör hon mig hel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s