Ibland är jag så lycklig att känslornas intensitet hotar att övergå i ångest. Det är ju en av de bitar av min borderline som inte går att jobba bort, den där extrema intensiteten i alla känslor. Det låter så dumt den där meningen, att min intensiva lycka förvandlas till ångest men det är verkligen så det är. Det känns som att jag står på en knivspets och balanserar mellan A), hysterisk glädje och skratt som bubblar upp ur halsen som en spya och B), förgörande ångest som skriker i min mage och mitt bröst att jag måste sluta vara så jävla fel hela tiden.

Idag har jag lekt med Vincent och gosat med Wilma och Alwa. Vincent är så fin med tvillingarna, så fin att hjärtat brister. Så mån om att behandla dem bra. Och Alwas glada skratt när hon får syn på Vincent får också hjärtat att brista. 

Jag känner mig så lyckligt lottad som får ha de där barnen i mitt liv. Att jag får ta del av deras uppväxter. Och när Vincent glatt ropar mitt namn, och när han visar mig att jag minsann duger, då blir det nästan för mycket för mig. Att jag kan duga när jag bara är mig själv. Det finns inget finare. 

  
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s