Små trauman, men stora nog att slå mig till marken

  
Det är så energikrävande när det krånglar. För lite mer än ett år sen började jag med antipsykotika och efter några helvetesveckor med biverkningar som tycktes vilja döda mig, så började livet sakta bli bättre. Sak efter sak har jag lyckats erövra, ta makten över, klara av. Som att gå ensam på ett ställe som jag kallar våldtäktsstigen. Och att sitta inne i sovrummet, med persiennen uppdragen, och bara koppla av, utan den där rädslan för de där uniformerade. Till och med att läsa när jag är ensam hemma går då och då. 

Tabletterna har med andra ord gett mig en känsla av frihet som jag är tveksam till om jag nånsin känt av tidigare.

Därför är det så surt när nånting förstör det där. Just nu pågår badrumsrenoveringar i området där jag bor och därför är det väldigt ofta massa främmande män(niskor) som springer runt i trapphuset och stressar mig. Värst är när de är precis utanför min ytterdörr. Att ta mig in och ut med hundarna är ofta en ren och skär skräck, framförallt de gånger jag tvingas möta människorna där. Och hundarna, de känner ju av min rädsla och agerar därefter. 

  
För nån månad sen var det en dörrförsäljare här. Rädslan varje gång det ringer på dörren. Hundarna börjar skälla och både det och att nån står utanför dörren näranog kickar in mig rakt i en panikattack. Värre än att öppna är dock att inte göra det. Varför vet jag inte, men varenda gång det ringer på dörren tvingar jag mig själv att öppna. 

Tillbaka till dörrförsäljaren. Mitt ångestpåslag gjorde det omöjligt för mig att tänka klart och jag trodde helt enkelt att hen var utsänd av ÖBO och jag släppte in hen i hallen och stod där i min ångest och försökte lyssna och vara närvarande samtidigt som hundarna var instängda i vardagsrummet och vägrade sluta skälla och jag började dissociera och panika och det kändes som månader innan jag var själv igen och kunde sjunka ihop i en gråtande hög i golvet och hata på mig själv. 

Pust.

Efter det där satte jag upp en dataskriven lapp på ytterdörren där jag undanber försäljare och dörrknackare att ringa på. Helst skulle jag ha en lång beskrivande novell på dörren för då kanske, kanske folk skulle respektera mig. För nu gör de det ju inte. Försäljaren var tillbaka igår. Knackade på dörren istället för att använda ringklockan, som om det skulle göra nån skillnad, och jag lyckades hålla mig från att öppna. 

Gömde mig i vardagsrummet, angstig och darrig och hundarna blev såklart angstiga av mig och skällde på minsta ljud och hela eftermiddagen gick åt till att bara existera. 

  
Så idag, morgonpromenaden. Jag var livrädd för att försäljaren skulle komma tillbaka och när jag gick ut i hallen för att koppla hundarna började män prata på andra sidan. Skräcken att hen skulle stå där! Jag gick in i vardagsrummet igen, visste inte hur jag skulle lyckas ta mig ut. Men jag var ju tvungen, jag har ingen att be om hjälp. 

Så med tvång lyckades jag ta mig ut i hallen igen. Rädd. Dunkande hjärta. Så försvann rösterna. Talade till Gudinnan, Hecate och Azna, hjälp mig nu, jag klarar inte det här själv, och så gick jag ut. 

Det gick ju bra! Jag klarade det! Kunde dock notera en sak där ute – får ångestpåslag av avlägsna mansröster och av män med blont skägg. Och resten av dagen kommer troligtvis vara en kamp för att lyckas hålla mig lugn. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s