Det är fan inte lätt att vara hundägare 

 

snapchat-bild på kiba
 
Att jag alltid kommer ha dåligt samvete för att jag skaffade mina hundar när jag var så sjuk, psykiskt, det är nånting jag mer och mer börjar acceptera. Ja, jag hamnar fortfarande i ältanden av hur jag ”borde” ha gjort och jag skuldbelägger lätt mig själv främst för Kibas skull. Att den rädslan han uppvisade redan som valp blev värre tack vare mig, att jag var så sjuk att jag oftast inte var mentalt närvarande. Jag försöker fokusera på hur jag här och nu kan ge hundarna ett bättre liv och de flesta dagarna är jag tvärsäker på att både Kiba och Kami är lyckliga hundar, trots de problem de har. Jag kan se det dialektiskt, att det inte är antingen eller. 

Men så försöker jag lära mig av alla dessa såkallade hundexperter. Läser vad de har att säga och försöker på så vis lära mig mer och mer om hur jag ska göra för att ge mina hundar det bästa tänkbara liv. Men så en dag bara exploderar det för varenda jäkel säger så mycket olika saker. Cesar har lärt mig att det är viktigt att jag är lugn. Calm and assertive. Jättebra, jag kämpar med det, men samtidigt får han det att låta som att en sån som jag, som har såna problem med social ångest, inte borde ha hund alls för hundarna kommer aldrig bli lugna så länge jag känner minsta lilla obehag själv. 

Anders Hallgren är den som lärt mig att vända ansiktet ifrån Kiba när han är rädd, för att på så vis göra honom lugnare. Vilket är kanon. Synd bara att människor i min omgivning inte lyssnar när jag säger åt dem vad de ska göra. Anders är också den som fått mig att använda selar på hundarna, för att det ska vara bättre och skönare. 

Och där kommer Fredrik Steen och hävdar att nio gånger av tio är inte selarna korrekt anpassade för hunden och han använder halsband på sina hundar. 

Jag blir ju så jävla förvirrad. Ångesten, ja ångesten, bara växer. Vem fan ska jag tro på? Okej, tänker jag, sele lär ju iallafall vara bättre för Kiba eftersom han har en tendens att dra så mycket. 

Hundar ska inte dra i kopplet! kommer det då från alla experters håll. Cesar och Barbro tycker det är okej att knycka till med kopplet, men det gör absolut inte Anders. 

Och jag står där, förvirrad som fan, och återigen kommer den där tanken att jag kanske inte borde ha hund? Jag har för mycket osäkerhet och obehag i själen för att vara helt lugn, Kiba drar i kopplet fastän jag försöker vara en rolig matte så han fokuserar på mig istället (det funkar kanon med Kami!), och hur jag än vrider och vänder på det så tycks jag alltid göra fel. 

Men jag vet jag jag behöver göra. Jag behöver göra som jag gör med det mesta andra i livet, – följa min magkänsla. Göra vad jag tror funkar bäst på mina hundar. 

Dessutom får jag inte glömma alla framsteg hundarna (jag) gör. Kami som brukade vara konstant upphetsad under promenaderna och göra utfall mot varenda hund, även hundar på avstånd, sköter sig jättebra åtta gånger av tio. Vem sjutton hade kunnat tro det? 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s