Det tog tio år, men tillslut klarade jag det


I slutet av juni är det tio år sen jag flyttade hit. Jag skulle bli 21, hade nyss blivit diagnosticerad efter år av väntan (fast det var ju såklart ingen som förklarade vad diagnoserna innebar. Schizotypal, vadå, är jag schizofren? Borderline trodde jag ju att jag fattade. Manipulativ, uppmärksamhetssökande, det var ju vad samhället hade lärt mig. Och paranoid fattade jag, det var jag ju, och även den fobiska personlighetsstörningen ), och jag var redo att börja leva efter år av psykisk ohälsa. Det var ju nu jag skulle få rätt hjälp och allt skulle vända. Det är tur att jag inte visste vad som väntade, men det är en annan historia.  

Min plan var att jag skulle skaffa en kanin. Jag tingade en grå liten plutt som skulle få namnet Keiko och jag såg framför mig hur jag skulle ta med henne ut och sätta mig under ett av de stora träden i parken och bara existera. Det var ju så vackert här, med all grönska. Det skulle bli så fint. 

Så gjorde jag slut med min pojkvän för att jag blivit kär i en annan snubbe, och den snubben var allergisk mot bland annat kaniner så jag bestämde mig för att säga nej till Keiko. Ett år senare hade vi skaffat Kiba och Kami men inte fan klarade jag av att sätta mig där ute med dem och existera. Inte året efter det heller, eller året efter det. 

Det tog tio år att nå dit.  


Idag. Den 23e maj 2016 klarade jag äntligen av att sitta ute i parken, under ett av de stora träden, tillsammans med mina älskade hundar och bara njuta. Tio långa år, men tillslut gick det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s