Jag brukade se världen som ett pussel där min bit inte passade in 

Hur har jag kunnat undgå att dvärghamstrar är typ det sötaste som finns? 😍

När jag har varit social, och mått bra under tiden, är ofta en bieffekt att jag efteråt känner mig så tom. Jag vet inte om det är samma tomhet som jag upplevde under borderline-åren* ärligt talat så minns jag inte hur skumt det än må vara, – men tomheten är likafullt otrolig påfrestande psykiskt. Den gör mig ledsen. Istället för att må bra efter att ha gjort nånting kul så attackerar den där känslan av tomhet och ensamhet. Det spelar liksom ingen roll hur inkluderad jag känner mig, det är fortfarande likadant.

På Facebook fick jag häromdagen ett minne levererat, en statusuppdatering som jag skrivit 2010 och där det stod nånting i stil med att jag vill bara höra till. Nåt åt det hållet och vet ni vad jag kände när jag läste de orden? Kärlek. Jag kände sån innerlig och stark kärlek till den person jag en gång var. Hon som alltid kände sig utanför och fel. Hon som alltid såg sig själv som ett besvär. Hon som trodde att Sofia var med henne för att Sofia inte trodde sig kunna få nån annan. Hon som konstant trodde att hennes föräldrar och bror skämdes över hennes blotta existens.

Jag brukade se världen som ett pussel, där alla bitar gick att fästa till en stor helhet medan min pusselbit inte tycktes passa nånstans alls. Ja, på ett sätt var, och är, jag väldigt självupptagen men innan du börjar döma, om det nu är vad du är på väg att göra, så ta och skaffa dig lite jävla kunskap.

Det är viktigt att jag minns sånt där, hur det en gång var, samtidigt som det gör mig ledsen. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och prata med den där förstörda lilla människan. Att jag kunde säga att det faktiskt kommer bli bättre, att det är sant, att jag inte ljuger. Jag förstod inte mig själv och ingen annan tycktes göra det heller. Inte förrän jag började DBT och träffade terapeut K och jag började förstå. Jag trodde på fullt allvar att jag var den vidrigaste och hemskaste människan i världen och känner en så är det ju inte konstigt att det mesta en gör handlar om viljan att dö.

Så. Det är mycket bättre idag, trots allt… Jag vet inte vad. Jag uppfyller inte längre kriterierna till borderline, men jag kommer alltid ha kvar den där starka känsligheten som är så svår för andra att förstå. Min hud kommer alltid brista vid minsta lilla beröring även om det är hundra gånger bättre idag. Jag önskar att jag hade vetat det då. 

*all de år jag uppfyllde kriterierna till en borderline-störning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s