Den 19 juni genom åren

Jag tycker att det är intressant att se hur livet, och jag, har utvecklats och därför har jag kollat igenom gamla blogginlägg för att se hur jag hade det, och vad jag gjorde, den 19 juni genom åren.

För sex år sedan skrev jag detta


Vet inte hur jag kände när jag vaknade. Om jag blev besviken eller inte. Just nu känns det iallafall tungt.

Sitter på balkongen och röker. Möblerade om här ute igår. Igen. För hundraelfte gången den senaste månaden eller nåt. Men nu trivs jag iallafall bättre. Förhoppningsvis kan jag koppla av numera när jag sitter här. Få några sköna timmar av läsning.

Jag minns hur jag brukade längta efter att vara stark nog att känna mig lugn och avslappnade på balkongen så jag kunde sitta där ute och läsa. Det är först nu jag klarar av det på riktigt, även när jag är själv hemma.

För fem år sedan skrev jag detta

Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan, om att inte längre ha Borderline, men det är inte så det funkar. Jag kommer alltid ha Borderline. Det ligger inbyggt i mig och skulle lätt kunna ses som en explosiv bomb som bara väntar på att smälla. Jag ser det dock inte så. Bara jag tar hand om mig själv, fortsätter använda alla färdigheter jag övat in och håller koll efter tecken på bakslag så är det ingen fara. Numera ser jag Borderline som en välsignelse. Att vara en känslomänniska är ingenting negativt i mina ögon och det är förbannat bra att ha en nära relation till sina känslor när en skriver böcker.
Om jag däremot skulle sluta använda färdigheterna skulle jag snabbt komma tillbaka till den jag tidigare var.

Jag har nått alla mål jag satte upp i DBT. Varenda ett. Nu har jag som läxa över sommaren att komma på nya mål, mål med mitt liv. Det är svårt men framför allt är det spännande. Det känns som att det inte finns några gränser för vad jag kan göra och vad jag vill bli, så länge jag fortsätter så som jag gör just nu. När jag började DBT hade jag inte en tanke på att någonsin plugga igen och jag trodde att jag skulle bli kvar i terapin i fyra, fem år.

Men jag har kämpat. Ibland har det gått sämre och jag har kämpat emot viljan att ge upp. Åren i DBT har troligtvis varit de allra värsta i mitt liv och jag som inte trodde att livet kunde bli värre än vad det var innan. Det har varit en helvetesresa och när jag skrev på kontraktet insåg jag inte hur mycket DBT verkligen skulle kräva av mig. Om jag hade insett det skulle jag nog aldrig ha börjat.

Några mål jag uppnått:

  • Tro på mig själv. Innan DBT hade jag ingen självkänsla att tala om. Idag tror jag på mig själv och jag stöttar mig själv. Jag står upp för det jag tror på och säger ifrån när jag känner mig illa behandlad. Tidigare skulle jag skyllt allting på mig själv.

  •  Kunna säga nej. Vilket jag tycker hänger ihop med att säga ifrån när någon behandlar mig illa.

  • Sluta självskada. Innan DBT tog jag till självskadandet minst fyra gånger i veckan. Nu är det snart ett år sedan jag skadade mig senast.

  • Avsluta medicineringar. Jag har slutat med all medicin utom de där sista 75 milligrammen Efexor, som jag dock skall sluta med så fort jag kommit in i pluggandet. Det var efter jag blev helt fri från bensodiazepiner som mitt liv började gå framåt. När jag var mitt inne i mitt kärleksförhållande med benso trodde jag att det inte fanns någonting annat som skulle kunna få mig att bli lugn. Nu, efteråt, kan jag tydligt se hur de förbannade tabletterna hela tiden satte käppar i hjulet för mig. Benso är helvetisk jävla skit. De gjorde mig trög, ökade på min ångest och som sagt, satte käppar i hjulet för mig. När jag blir president skall jag utrota benson från jorden.Jag menar inte att trycka ned andra som använder benso. Jag om någon vet hur lätt det är att ta till dem i diverse situationer, men jag vet också hur hemska de faktiskt är. När jag träffade min nya läkare i november och han sade att han aldrig skriver ut bensodiazepiner till någon blev jag rasande. Jag hade planer på att byta läkare och tyckte att han var helt jävla körd i huvudet. Idag vet jag att om jag fortfarande träffat min gamla läkare, dr Feelgood, skulle jag fortfarande vara fast i missbruket och jag hade inte ens varit i närheten av att vara färdig med DBT.

  • Minska alkoholkonsumtionen. Jag drack alkohol mer eller mindre varje dag. Oftast blandat med benso. Ingen bra kombination och det ledde ofta till kaos och inte en endast morgon vaknade jag utan minnesluckor. Nu dricker jag högst ett par gånger i månaden och har väl varit berusad en eller två gånger det här året.

  • Skapa och bevara sunda relationer. Jag har förlorat människor längs vägen, men det har varit värt det. Idag är jag hårdare med vilka jag släpper in i mitt liv och jag ser till att stå upp för mig, oavsett hur andra människor reagerar på det. Jag tar ingen skit och jag kräver att bli behandlad med respekt.

  • Minska social fobi + agora fobi. Jag går på stan, fikar, exponerar mig själv och kan till och med handla ensam i affärer om det verkligen skulle behövas. Jag är också medveten om att det är någonting jag alltid kommer tvingas jobba med, för så fort jag ger efter för undvikanden så blir det svårare igen.

  • Ringa och svara i telefon. Jag svarar när farmor ringer och har till och med ringt upp henne och farfar själv. Däremot ringer jag inte till myndigheter, men bara jag fortsätter träna och kämpa så kommer jag tids nog klara det med.

  • Det finns hur mycket som helst att lägga till på listan. Varken jag eller mina föräldrar trodde att jag skulle hamna där jag är idag. Vi var övertygade om att jag alltid skulle vara fast i aktivitetsersättningshelvetet och aldrig kunna skapa ett mer eller mindre vanligt liv.

 

Det är intressant att se hur jag såg på mig själv och målen jag uppnått när allt det där bra fortfarande var så nytt. När det kändes som att jag skulle klara av vad som helst.

Tro på mig själv gör jag väl sådär. Det är absolut inte så illa som det har varit, men det är inte så jävla bra heller.

Att kunna säga nej har jag fortfarande jättesvårt med och jag gör det ytterst sällan. I söndags var jag helt slut mentalt och var tvungen att säga nej till att hjälpa till med staketet hemma hos Kenny och Julia, jag kunde helt enkelt inte tänka, men att säga nej och inte ställa upp gav mig ett enormt ångestpåslag. Det handlar väl om min vilja att alltid vara andra till lags så de inte kommer lämna mig.Och jag hatar att göra andra besvikna.

Jag  minns hur otroligt stolt jag var när jag lyckats sluta med nästan alla mina mediciner. I DBT var det väldigt mycket fokus på att sluta med mediciner och just därför hade jag otroligt svårt att hantera mitt beslut att börja med antipsykotika igen. Jag skämdes så jävla mycket samtidigt som det kändes som mitt enda val om jag ville fortsätta leva. Jag hade inte klarat av att vara vid liv med den där ständiga skräcken jag led av då. Idag  kan jag se att jag gjorde rätt val, ibland är mediciner nödvändiga, men jag skulle fortfarande skämmas om mina terapeuter på DBT fick reda på det.

Och alkoholen har jag ju slutat med helt. Det gick inte att fortsätta så som det var även om jag minskade konsumtionen väldigt mycket. Det var fortfarande en destruktiv relation, den mellan mig och alkoholen.

Angående relationer så funkar det helt okej. Jag har förlorat ännu mer folk sen jag skrev det där inlägget, men de flesta var såna jag behövde få bort ur mitt liv. Det var relationer som stal energi istället för att ge (Detta gäller dock inte min gamla bästis. Om det skulle vara så att du mot all förmodan läser här så vill jag att du ska veta att du inte hör till de som stal energi. Och jag saknar dig och hoppas att du mår bra). Relationer är nog någonting jag alltid kommer ha svårt med, att vara klartänkt.

Jag kan inte handla själv och jag kan inte heller tala i telefon med andra personer än Sofia och mina föräldrar. Kan även svara om min bror ringer men skulle inte klara av att ringa upp honom. De sakerna blev omöjliga väldigt snabbt igen.

Jag har en tendens att tro ”för mycket” om mig när jag mår bra. Jag får orealistiska tankar och det brukar alltid sluta med ett kallt uppvaknade förr eller senare.

 

För fyra år sedan skrev jag detta

Jag försöker vara social och trevlig men det funkar inte jämt. En sorg jag inte kan identifiera har byggt bo i mitt bröst och skrattet och leendena känns falska.
Men jag läser. Läser mer än på länge. Och jag älskar djuren som ser på mig med sina stora ögon och njuter när Sofia lägger armen om mig. Tar tacksamt emot all uppmärksamhet jag får av mina vänner och känner en glädje, alltför stor för att beskriva, när jag tänker på att de finns i mitt liv. Att de stannar trots mitt eviga motstånd och min tidvis svåra personlighet.

Ciggen bränner hål i min själ samtidigt som de är en av mina största tryggheter. De är ett sant skyddsbeteende som jag ännu inte är redo att släppa ifrån mig.

Och jag är tacksam för mina föräldrar som alltid orkar lyssna och alltid orkar kämpa med mig – och åt mig de stunder jag själv är alltför trött för att försöka.

Trots sorgen finns det någonting som kan kallas lycka inuti mitt bröst.

För ett år sedan var jag på semester och mådde relativt bra och skrev jag detta

IMG_2983

För inte särskilt länge sen brukade det vara både jobbigt och skönt att åka bort. Omställningen resan innebar brukade göra mig lätt ångestriden och obekväm, och samtidigt var det så skönt att lämna vardagen för en stund.

Idag känns det nästan bara bra. Det mesta har förbättrats mycket sen jag började med seroquelen igen i januari och nu börjar även tröttheten från ökningen av både de antidepressiva och seroquelen ge med sig och det känns som att en helt annan verklighet visar sig för mig.

Vi hyr en stuga vid Vänern med utsikt över vattnet och inte särskilt mycket folk så det är lugnt och tyst.

Hundarna är lyckliga och jag får lyckokickar lite hela tiden.

IMG_3009

Idag har det varit relativt bra väder och under flera timmar sken solen. Vi satt på bryggan och drack alkoholfri rosé och Kiba smet ned längs stenkanten och ned i vattnet.

Jag känner mig trygg. Lugn nog att för en gångs skull kanske få en chans att vila upp mig.

Och imorgon ska det bli ännu bättre väder så då kanske Kiba får sällskap när han badar.

❤️

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s