Dissociering, overklighetskänslor och acceptans 


Idag är en sådan dag då jag inte riktigt lyckas vara närvarande. Dissociering och overklighetskänslor. Och vinden som blåser så högt gör det inte direkt lättare för mig att hålla mig närvarande då jag inte hör ljuden som kommer från min omgivning. 

Eftermiddagspromenaden blev en dimma. En dimma med svårigheter att se vad som är verkligt och vad som inte är det. Nej, barnet där borta var inte ett riktigt barn, bara en klump av otydlig färg. Jag säger till mig själv att vara mindful men jag klarar inte ens av att beskriva för mig själv var någonstans jag är. Och plötsligt står det ett barn bara någon meter ifrån och glor på hundarna. Hen var tydligen verklig. 

Det känns ungefär som att jag vore en kokosnöt som någon lyckas slå ett litet litet hål i, men inte tillräckligt stort för att faktiskt kunna nå, eller se, det som är på insidan. Som att jag famlar i mörkret. Händerna försöker få tag i någonting stadigt att hålla i, men allt som finns där är luft. 

Jag har varit här förut och det är ingen fara. Jag lyckas alltid ta mig ur det. Tackochlov händer det sällan numera och att vara ovan innebär att jag känner mig lite… Jag vet inte, lite extra instabil kanske. Jag vet att det kommer bli bättre, det kommer gå över. Jag behöver bara stå ut. Och tills dess funkar det att läsa simpla böcker och acceptera att vara innesluten i mig själv. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s