Det är så jävla svårt när mina funktionshinder inte syns på utsidan

Kurta äter vitkål

Ångestpåslag. Det har varit en intensiv dag. Började lugnt och relativt skönt, tog en kort tupplur innan jag gick ut med hundarna, och när Sofia slutat jobbet tog vi bussen upp på stan. Flera timmars letande och testande. Jag råkade hitta lite kläder till mig själv och kan konstatera att det är roligare att vara tjock i fina kläder. Det är dags att jag slutar straffa mig själv, och min fethet, med att aldrig tillåta mig själv nya kläder. Hittade någon byxklänningsliknande sak som jag skulle vilja ha på bröllopet på lördag men jag vet inte om jag vågar. Den sitter så tajt runt magen och det känns nästan som att den framhävs. Jag vet inte. Skulle så gärna vilja våga. 
Det var ju meningen att jag skulle börja äta nyttigt idag. Resultatet blev att jag inte åt alls för jag orkade inte göra i ordning någonting. Var alldeles för trött för det. Så när klockan närmade sig halv sju på kvällen var jag vrålhungrig och vi bestämde att köpa med mat från donken. Bygga på den där magen lite till bröllopet. 

Det känns jobbigt, när jag tänker på bröllopet. Det krävs så mycket planering för att det ska funka för mig. Fick reda på att det kommer vara betydligt fler gäster än vad jag räknat med och jag kände genast för att hoppa av. Även om jag tar mig in i rådhuset, vi ska se till att vara där i tid, så kommer det med stor sannolikhet bli svårt för mig att ta mig in i lägenheten där Sofias bror bor, efter själva vigseln. Helst skulle jag ta en cykel och cykla det snabbaste jag kan för att komma dit men det går ju inte. Nu är istället risken stor att vi kommer fram till lägenheten och när dörren öppnas är det redan fullt med folk där inne. Då tar jag mig inte in. Jag klarar inte av att gå in i rum där det redan är flera människor. Jag har redan tvingats tacka nej till Sofias lillebrors kalas då det kommer vara öppet hus och det funkar ju inte alls för mig. Jag vill inte missa en sak till. Jag missar redan alltför många saker pågrund av min sociala ångest och jag hatar att känna mig så utanför. För utanför känner jag mig ju även om jag vet att jag är välkommen. Igår försökte jag förklara för Sofia. Hon skulle föreställa sig att jag är rullstolsburen och uppe på ett berg är det fest som jag är inbjuden till, men för att kunna vara med på festen måste jag klättra upp för berget. För precis så omöjligt är det för mig. Det är bara så jävla svårt när mina funktionshinder inte syns på utsidan. Det är så jävla tärande. 

Försöker hålla mig lugn och klartänkt. Ta en minut i taget, men det är inte så lätt. Dessutom tog jag upp Hicka förut och fann en stor jävla knöl bakom hans ena framben. Så vi måste kontakta veterinär imorgon. Håll alla tummar ni kan för att det inte ska vara en tumör eller någonting annat vidrigt. Knölen tycks ha kommit från ingenstans. Tar ju upp honom varje dag och har inte känt någonting tidigare. Jag vill bara att mina pälsklingar ska få må bra ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s