den andra juli

2009 skrev jag detta

Var tvungen att ta Sobril. Har extrem ångest just nu. Obehagskänslor och så är jag rädd som fan. Vågar för det mesta inte ha dörren till balkongen öppen, så jag sitter här inne och svettas som i en bastu. Ska se om jag klarar av att bada. Vill helst skära upp mig själv och få ett slut på allt det här

2011 skulle jag iväg och grilla hos en vän som bjudit in en massa folk jag aldrig träffat tidigare, och såhär skrev jag inför det


Har sminkat mig nu. Har även hittat kläder, men om jag känner mig själv rätt kommer jag lyckas byta kläder sjutusen gånger innan vi drar.

Jag mår illa. Nervös som fan. Frågar mig själv vad jag håller på med. Tror jag på allvar att jag någonsin kommer passa in i någon som helst social sammankomst?

Bennie kommer hit om ett tag och sedan får vi skjuts av hennes pappa till Kumla. Mina föräldrar hämtar oss ikväll/natt. Jag kommer sakna mina hundar. De är min största trygghet.

Eh, kan inte sitta här mer. Måste rota igenom garderoben en gång till. Se om jag hittar några andra kläder. Några bättre. Just nu ser jag mest ut som en uppstoppad potatis.

2012 skrev jag


Idag säger jag FUCK YOU till allting ytligt. Jag orkar helt enkelt inte. Vill inte. Den där krävande ytligheten som säger att jag måste vara snygg för att vara bra. Jag avskyr den sidan av mig själv. Önskar att jag kunde ta en kniv och köra in i ytligheten och på så sätt bli av med den. Självfallet funkar det inte så. Det är en ytlighet som byggts upp under dessa dryga 27 år som jag levt.

Det blir en paradox, att jag är så pass ytlig som jag är. En ytlighet som jag försöker gömma men som egentligen är brutalt tydlig. Hur jag tar timmar på mig för att göra mig ”snygg” bara för att ta hundarna på en längre promenad. För om jag är snygg, om jag känner mig snygg, då är det inte lika läskigt att gå ut och möta omvärldens ögon.

Någon gång efter att detta skrevs fick jag tillslut nog. Jag slutade sminka mig, raka mig, allt sånt där. För att jag helt enkelt behövde och det var så jävla skönt. Nu sminkar jag mig då och då igen, men det är för en helt annan anledning än vad det var då. Nu känner jag aldrig tvånget att sminka mig om jag ska göra någonting. Jag är okej med att vara osminkad och jag lägger inte samma värde vid ett ”perfekt” yttre. Befriande som fan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s