En kämpig dag men det var absolut värt det


Jag överlevde. Och inga attacker av något slag! Sofias föräldrar kom och hämtade oss strax efter tolv. Vi var ute i god tid för att göra det enklare för mig. Ju mindre folk när jag anländer till en plats, desto bättre för mig. Regnet öste ned när vi gick från parkeringen till Rådhuset och jag var lugn nog att kunna njuta av den där promenaden. Det är så mysigt att gå ute i regn, med paraply och droppar som strilar. 

Jag kände mig så fin idag att Sofia fick ta en helkroppsbild.

Vi var framme vid Rådhuset tjugo, tjugofem minuter innan vigseln skulle börja och jag kunde pusta ut när det visade sig att vi var de första där. Sakta började det komma fler och fler människor och jag blev stel och obekväm men klarade ändå av att ta i hand och försöka vara trevlig. Det kändes som att jag svettades bort dock. Nojade konstant över min feta hy och tog flera gånger fram mitt puder (innan de andra kom) för att försöka lugna ned mig. Och så svetten som rann i strida strömmar nedför ryggen. Jag blev skräckslagen att någon skulle krama om mig och känna min dyngsura rygg (jag överdriver inte, svetten rann som bara fan). När Johan och Cissi anlände frågade Johan hur det gick för mig och jag kunde relativt lugnt svara att det gick okej. Jag blev så glad att han frågade! Det fick mig att känna som att jag faktiskt spelar roll. Att jag har ett värde. 


Alla var så himla fina och Sofia var nog, om möjligt, snyggare än någonsin i sina nyköpta kläder. 

Så blev det dags att ta sig upp till andra våningen och in i hissen där en röst sade att hissen var överbelastad. Skammen. Det kändes som att det var jag. Självupptagen som vanligt, och livrädd för att göra fel. 

Lyckades med Sofias hjälp ta mig in i rummet där vigseln skulle äga rum. Det blev jobbigare när alla radade upp sig och såklart hade jag lyckats ställa mig på den sida där det stod minst folk. Kände mig som ett rådjur upplyst av en bil och återigen, typ konstant, stod jag och tänkte på mig själv. Att alla skulle se mig. Se min feta mage, min blanka hy och enorma dubbelhaka. Jag minns från terapisessionerna med terapeut K när hon sade att de flesta människor är alldeles för upptagna av sig själva för att riktigt lägga märke till andra. Jag vet ju att det är så, och det är en lugnande tanke, men jag spände mig ändå tillräckligt för att bröstet skulle börja värka. 

Själva vigseln gick fort och var riktigt fin. Istället för den sedvanliga bröllopsmarschen äntrade de rummet till tonerna av Star Wars låten. Jag älskade det! Kunde på något sätt slappna av lite extra. 

Efteråt, när alla gick fram en och en för att krama och gratulera brudparet kände jag för att fly fältet. Jag klarade inte av att gå fram. Dessutom skulle jag känt mig så awkward om jag gjort det, – jag känner dem ju inte. Har knappt träffat dem pågrundav den här förbannade sociala ångesten. Det gick helt enkelt inte och jag ville sjunka genom jorden eller ännu hellre öppna ett fönster och hoppa ut. 

Sofia och hennes fina mamma Monica. De är så otroligt lika ❤️

Det var skönt att komma ut igen. Jag fick en chans att pusta ut, samtidigt som jag kände stress över att skynda mig hem till brudparets lägenhet där det skulle serveras mat och tårta. Jag ville dit allra helst före alla andra så jag kunde vara säker på att jag skulle klara av att ta mig in. Men det var lång väg till parkeringen och bilresan kändes som den längsta i världshistorien. I trapphuset blev vi instruerade att gå en liten tipspromenad uppför trapporna till lägenheten och återigen kände jag mig som en outsider. Jag skulle ju inte kunna svaret på en enda fråga. Ännu en påminnelse om hur annorlunda jag är. Dessutom drog ju själva tipspromenaden ut på tiden. Jag ville ju bara ta mig in i lägenheten och få det värsta momentet dittills avklarat! Det tog en jäkla evighet

Jag hade tur. In i hallen och direkt till vänster fanns det en ledig soffa med tomma stolar runt om. Jag skyndade mig till soffans innersta kant och där satt jag still tills det var dags att bege sig hemåt. 


Vad som förvånade mig när jag satt där i soffan var att jag faktiskt inte ville fly. Jag ville stanna kvar. Det är stort. 

Resten av firandet gick bra ända tills det blev dags att åka. Då kom den där obekvämheten igen när Sofia och hennes föräldrar + Johan och Cissi kramade brudparet hejdå och jag bara stod där som en halvdöd staty. Återigen ville jag fly fältet men jag stod kvar, undvek ögonkontakt och såg ned i golvet, men jag stod ändå kvar! Och jag är så himla nöjd att jag klarade det! Och tacksam för hjälpen från Sofia och hennes föräldrar som gjorde det möjligt för mig att faktiskt vara med. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s