Läkare som sliter upp min hud, gång på gång 

Filten jag jobbar på, användandes tunisik virkning

Ligger i badet, med kaffe och bok redo att läsas. Sofia är på strålande humör, bokstavligt talat. Hennes semester har precis börjat och idag kommer Anna och ungarna ❤️ Mitt gamla vanliga morgonhumör gör mig till en konstant muttrande tant som helst har fullkomlig tystnad omkring sig, och sängen den lockar som fan. Men det är inte fy skam att börja dagen med ett bad. Bara jag hinner vakna till lite mer och dricka upp mitt kaffe så kommer jag också vara på betydligt bättre humör. Det ska bli så kul att träffa de små och deras fina mamma. Ungarna har ju blivit så stora! Den stora börjar förskoleklass till hösten och den lilla är några månader yngre än Vincent och fyller med andra ord fyra till hösten/vintern. Seriöst, hur kan det gå så fruktansvärt fort? Jag hinner ingenting, samtidigt som det känns som att jag egentligen inte åstadkommer ett dugg. Jag vill ju börja leva någon gång. Längtar till den dag då jag inte längre behöver leva som på nåder, den dag då Försäkringskassan och alla dessa oförstående personer inte längre har mitt liv i sina händer. Jag väntar på beslut om sjukpension. Det heter inte längre så, men jag glömmer alltid bort det riktiga namnet så sjukpension så det får fortsätta heta så för mig. 

Jag har varit på läkarbesök efter läkarbesök tack vare detta. Möten med nya läkare varenda gång. Läkare som inte känner mig och som därför gräver in sina vassa naglar i min tunna hud. De river och sliter så blod och inälvor väller ut och när besöket är över blir det jag som med hjälp av mina föräldrar och Sofia får ansvaret att sy ihop alla sår. Jag är så trött på det. Vill bara att det får ett slut så jag kan börja fokusera på att faktiskt bygga upp ett liv som känns värdigt. Som det är nu så har Försäkringskassan alltid slagit sönder mitt uppbyggda liv med sina krav och sitt oförstående, varenda gång som jag lyckats ta mig framåt. Varenda gång! Det får fan vara nog nu. Jag förtjänar lugn och ro. Inte alla dessa straff för min psykiska ohälsa. Jag måste väl också ändå vara värt något, eller? 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s