Det gick så bra, och kalaset var trevligt, så varför känner jag mig så nedstämd efteråt? 


Johan och Cissi bor i en otroligt fin lägenhet. Det var första gången jag var där och jisses så avundsjuk jag blev! Stort och luftigt och den totala motsatsen till min lilla låda. 

Kalaset gick bra. Det var trevligt och jag behövde inte träffa några jag inte träffat tidigare så det var skönt. Jag gjorde som planerat och satt kvar i min soffhörna och visst var det förjävla jobbigt när Sofia inte satt brevid mig, men jag stod ändå ut. Jag flydde inte fältet. Det är en otrolig skillnad på hur bra det funkar när jag ser till att vara där först så jag slipper vara den som går fram och hälsar på folk. Och det är skönt att jag klarar av att vara med, även om det känns som att Sofia skulle ha det bättre om hon inte behövde se efter mig hela tiden. 

Just nu är jag så trött att ögonen knappt vill hålla sig öppna. Och jag känner mig nedstämd. Varför vet jag inte riktigt. Det gick ju bra, jag borde nästan fira, och jag hade trevligt. Varför känns det då som att jag helst bara vill gråta? Jag behöver analysera det. Kanske göra en kedja för första gången på något år. Vad som helst bara jag finner ut vad detta beror på så jag kan arbeta fram en plan för att slippa känna såhär efter att ha varit social. 

Resten av kvällen känner jag för att halvslumra i soffan, äta glass och längta efter garnet jag precis beställde. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s