Allting har känts så meningslöst, men kanske kan jag börja ta små kliv framåt

Igår, efter att ha sovit tills det snart var kväll, satte jag mig tillslut vid köksbordet med min tjocka pärm med papper från DBT. Mamma har sagt åt mig flera gånger att jag borde det och visst har jag tänkt på det själv, men ändå har jag aldrig riktigt orkat. Igår, efter att ha sovit bort en så stor del av min lördag, en dag som jag egentligen borde ta tillvara på och mysa runt med Sofia, fick jag väl mer eller mindre nog. 

Sofia började med maten och jag började titta i pärmens innehållsförteckning för att försöka luska ut var hjälpen skulle finnas. Det gick väldigt fort. Flik ett, känsloreglering. 


Gick igenom de sex olika kategorierna, läste vad som fanns att läsa om varje del, och skrev sedan upp på min whiteboard vad jag behöver ta tag i. 


Kunde lite krasst konstatera att det enda som riktigt funkar för mig är ju alkohol- och drogbiten. En av sex saker. Trodde jag hade bättre koll än så, men jag tänker inte trycka ned mig. 

Hetsätningsbehandlingen slutade jag med för någon vecka sedan. Varför? Jag vet inte riktigt. Allting kändes så menlöst, som att jag ändå inte kommer någonstans och jag vill ju för sjutton komma vidare från fas ett, som egentligen bara handlar om att notera vad jag äter och hur mycket och hur dags och varför.  Jag vill ju vidare till fas två, då själva behandlingen börjar och istället för att stå ut och fortsätta med fas ett gav jag helt enkelt upp. 

Och så sömnen. Jag sover minst 12 timmar per dygn. Försöker varenda dag att ta mig upp i tid men det går fan inte. Halv nio började telefonen larma idag men jag tog mig ändå inte upp förrän strax efter elva. Jag vet inte hur jag ska komma vidare. Men kanske allting hänger ihop. Om resten av sårbarheterna minskar kanske det kommer bli lättare att lämna sängen och sömnen. Kanske jag på något sätt kommer börja känna en mening då. 

Allra viktigast är nog att jag gör någonting varje dag som får mig att känna mig kompetent. ”Men du virkar ju varje dag och det är du jätteduktig på,” säger Sofia som anser att det borde få mig att känna mig kompetent, men det gör jag inte. Virkningen är så simpel. Det är skillnad om jag skulle sticka något avancerat eller komma på ett eget virkmönster. Klickerträna med Kami ger kompetens, precis som om jag lyckas ta mig ut och posta ett brev på egen hand. Eller diska eller bädda rent sängen. Det finns massor. Och det är vad jag tänker fokusera på denna vecka. 


Min älskade Filofax ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s