Jag skall inte undvika

Jag är så fruktansvärt hård mot mig själv. Jag krälar runt i den där gropen igen, och istället för att validera mig själv, och ta hand om mig själv, blir jag ett invaliderande monster. Känner mig så svag som återigen ramlat. Det är en vecka sedan jag senast skrev. Det är konstigt hur fort det går, från vecka till vecka. Fast egentligen är det inte konstigt alls, mina personlighetsstörningar fungerar såhär. Det går fort och det är kämpigt och det gör inte mig till en mindre värd människa. 

Drog mig för att blogga. Vill inte framstå som gnällig eller självömkande. Men å andra sidan, – de personer som ser mig så, de känner mig inte alls och de har heller ingen plats i mitt liv. De som känner mig vet, och de förstår, och min blogg är ju ändå min fristad. Min plats att vara öppen och ärlig. 

”Jag har ingen livslust alls,” sade jag först till pappa och några timmar senare till Sofia. Drog mig för att säga det, framför allt till pappa. Sade till dem båda att det inte handlar om en vilja att dö, det vill jag inte att de skall tro, och ingen av dem gjorde heller det. Jag hade inte behövt lägga till det sista. De känner mig så väl ❤️

Jag känner inte för någonting just nu. Imorgon skall Sofia och jag upp på stan och handla present till lilla Ida som fyllt fyra. Förstår inte hur jag skall lyckas. Bara att ta på mig kläder är en kamp. Sofia erbjöd sig att åka själv, men jag sade nej. Jag skall inte undvika. Samtidigt skall jag inte köra slut på mig själv, men det kommer jag inte heller göra. Det kommer få mig att må bra, under stunden inne i leksaksaffären i jakt efter den perfekta presenten. Jag älskar att ge folk presenter. Det är bland det absolut bästa jag vet. 

På söndag skall jag med hem till Anna och Daniel i Degerfors och fira Ida ❤️ Jag har aldrig varit där tidigare. Inte klarat det. Men Anna, du underbara människa, hörde av sig till Sofia och sade att vi kunde komma innan, före de andra börjar komma, om det skulle göra det möjligt för mig att vara med. Det är sådana saker som gör mig gråtfärdig, som får mig att känna att jag, med mitt komplicerade liv, ändå har ett värde. Och det klart jag tänker åka dit. Det kommer bli jobbigt som fan, det vet jag med säkerhet, men det kommer vara värt det. 

Jag får inte undvika för det är undvikanden som ökar på de negativa känslorna allra mest. Om jag så tvingas stånga mig blodig för att först klara av stan och sedan kalaset, så är det precis vad jag skall göra. 

Kurta ute på upptäcktsfärd i soffan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s