Det är alltid positivt när en tjockis går ned i vikt, oavsett tillvägagångssätt 

Jag följde med mamma och pappa till Kenny och Vincent ikväll. Vincent tycks alltid ha växt några meter för varje gång vi ses och kommer alldeles för snart vara för stor för att jag skall kunna lyfta upp honom i min famn. Det är ju så mysigt. Förstår inte hur han redan kan vara fyra. 


Vincent och jag spenderade större delen av tiden i hans rum. Vi såg på en film med hundar och jag älskar hur extatisk han blev när han fick se dem. ”Jag älskar den här filmen,” och ”Jag älskar hundar,” sade han flera gånger. 

Vi ritade också. Eller mest han. Först ritade han Elsa för att sedan börja på en ny teckning med Paw Patrol-hundarna. En av dem målade han svart och sade att det var Kiba. När jag frågade om jag kunde få bilden sade han att jag skulle visa den för Kiba och Kami för då skulle de bli glada ❤️

När mamma och pappa skjutsat hem mig igen kände jag mig helt urlakad och jag förstod inte varför. Jag har ju mått skapligt bra de senaste dagarna och det är alltid en höjdpunkt att träffa min brorson. 

Men så slog det mig. Det handlade om min vikt. Min tjockhet. När mamma och pappa var här i söndags tog de upp min vikt. Att jag behöver ta tag i den för att de inte vill förlora mig. De föreslog att jag skulle räkna kalorier. Mitt jobb med hetsätningsprogrammet kastades åt sidan senaste gången jag hade en dipp och hetsätningen är återigen en stor del av min vardag. 

Idag när jag träffade dem hade jag svårt att släppa vikten. Skam inför dem och skam inför Kenny. Och så samtal om dieter och operationer och jag hann inte mer än komma innanför dörren innan tårarna började rulla. 

Av hetsätningprogrammet har jag lärt mig att hetsätningen dök upp tack vare att jag började banta. Det är liksom fakta och jag lovade mig själv att aldrig någonsin igen utsätta mig själv för det. Varje diet slutar i misslyckanden och varje misslyckande leder till ännu värre hetsätning. Jag har pratat om det med mina föräldrar men de tycks ha glömt det. Jag vet inte. Jag menar iallafall inte att skuldbelägga dem. 

Jag förstår om folk inte tar mitt ätstörda beteende på allvar. Tjockisar med liknande problematik brukar inte bli det. Jag minns när jag för några år sedan pendlade mellan svält och att spy upp det jag åt och jag gick snabbt ned 15 kilo i vikt. Fick massa ”komplimanger.” Jag var ju så duktig som lyckats gå ned så mycket i vikt. Toppen att jag lyckats. 

Men det var ju inte toppen. Beteendet som ledde till viktminskningen den gången var ett sjukt beteende. Om jag innan viktminskningen haft en såkallad normalvikt, då hade folk reagerat. De hade velat veta vad som var fel. Men när en tjockis går ned i vikt då är det bara bra. 

Jag skyller inte på någon. Det är såhär vårat samhälle fungerar. Det är vidrigt. Fruktansvärt. De senaste dagarna har jag funderat på att hoppa på Viktväktarna igen. Jag har också försökt hålla mig från att äta. I fredags åt jag inte förrän sent på kvällen. Men oavsett vad så får jag inte hoppa på en ny diet. Det vore katastrofalt. Jag måste orka ta den långa vägen och jobba mig fri från mitt ätstörda beteende. 

Igår började jag om från början med hetsätningsprogrammet och jag hoppas allt jag kan att det denna gång kommer gå vägen. Jag förtjänar att respektera mig själv tillräckligt mycket för att ta tag i mitt problem. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s