Min fina Hicka

Det har varit en fruktansvärt jobbig vecka. Jag har inte ens klarat av att skriva om det, varken här eller i min dagbok, men nu tror jag att jag är redo. 

Förra veckan slutade bra. På fredagen åkte Sofia och jag iväg med hennes föräldrar och handlade lite. Jag har gått runt i vinterkängor med flertalet hål i och en tunn vårjacka hela hösten. Det har inte riktigt funnits pengar till nya kängor och en vinterjacka. Men efter massa sparande hade jag äntligen råd. Tydligen är jag för fet för kvinnojackor och hittade tillslut en på herravdelningen som passade. Hatar att handla kläder. Och skor. 

Hursomhelst. Efteråt åt vi middag ute med Sofias föräldrar och även om maten var halvdan så hade vi trevligt. 

På lördagen trotsade jag allt obehag och åkte upp på stan med Sofia. Vi handlade de sista julklapparna och drog sedan iväg till Musikhjälpen. 


Det var helt magiskt att vara där. Näst längst fram, omringad av främlingar och jag kände för att fly samtidigt som jag ville vara kvar. Vi stannade kanske 20 minuter, inte särskilt länge, men fantastiskt att jag klarade det. 

I söndags var jag helt slut efter de två gångna dagarnas aktiviteter spenderade en stor del av dagen med att sova. 

Och så blev det måndag. Det känns som att det är flera månader sedan, samtidigt som det känns som att det var igår. 

Jag var lite angstig hela dagen och på kvällen hörde vi ett konstigt ljud från Hickas bur. Sofia öppnade gallret för att kolla vad det var och det tog nog inte lång tid innan jag insåg att någonting var väldigt fel. 


Det är så dimmigt. Kaos. Sofia hittade honom under en sten där han krupit in och sedan fastnat. Det är så jobbigt att skriva om. Han var mosad. Mosad men vid liv. Jag vågade inte se på honom. Hamnade i någon form av panik och gick runt inne i köket och bad om ursäkt om och om igen. Förbannade mig själv. Kände för att skära. Ville straffa mig själv och den där viljan var så stark. Skära eller häva i mig alkohol. Det kändes som att det var mitt fel. Att jag borde ha tittat till honom under dagen. Inte suttit i den förbannade soffan och tittat på mina äckliga jävla serier och stickat. 

Sofia var i chock och jag vet inte hur lång tid det tog innan vi lyckades få fram numret till djursjukhuset i Kumla. Vi hade ingen att ringa för att be om skjuts. Alla jobbar ju och det var kväll. Tillslut ringde hon sina föräldrar och hennes pappa åkte snabbt från Karlskoga för att hämta upp oss. 

Medan vi väntade vågade jag mig äntligen fram till Hicka. Sofia hade lagt honom i transportburen med toapapper och bottenströ och jag tror att jag skrek till när jag såg honom. Huvudet, ögonen, – allting var så platt. Han reagerade på min röst och jag, som inte ville inse sanningen och bad till Hecate och Azna om hjälp, hämtade en mjölmask och lade framför hans nos. Han reagerade direkt. Stoppade in den i sin söta lilla mun och för en liten stund lyckades jag inbilla mig själv att han skulle överleva. Jag ville ha honom kvar hos mig. 

Jag minns inte mycket av bilresan till Kumla. Vägrade följa med in i rummet där min söta lilla plutt skulle få somna in. Ville så gärna få med mig askan hem, men det skulle kosta mer än jag hade råd med. 

Det kändes som att Sofia var borta i timmar. Jag satt själv i det tomma väntrummet och kunde inte sluta gråta. Fantiserade om att Sofia skulle komma tillbaka, med Hicka, och säga att ett mirakel skett. Att han skulle överleva och bli helt återställd. 

Klockan var ett på natten när jag var hemma igen. Grät mig till sömns och när jag vaknade dagen efter och berättade för mamma vad som hänt, då blev allting så överväldigande igen. 


Jag visste att jag skulle bli ledsen när Hamstrarna dog, men jag hade aldrig trott att det skulle bli fullt så här fruktansvärt. Det blev ju värre av att jag vet att Hicka led, att han låg och plågades under den där stenen medan jag levde på som vanligt. Fan, jag blir spyfärdig när jag tänker på det. Min fina lilla Hicka. 

Den första dagen var bara tårar och ångest och skuldkänslor. På onsdagen var det lättare, och skuldkänslorna började minska i styrka och idag… Jag är väl okej. Jag kan se på hans bur utan att bli hysterisk. Men det känns fortfarande som att jag har svikit honom. 

Nu ska jag försöka njuta av julen. Sofia är ledig och imorgon ska vi upp på stan för att köpa julklappar till Kiba och Kami (och Kurta!) och sedan blir det köttbullsrullande och Bingolotto. Jag ska försöka göra det bästa av situationen. Det känns bara så tomt. Hur kan en sådan liten plutt lämna ett så stort tomrum? 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s