En stor seger och samtidigt outhärdligt tufft 

Juno och Luna ligger tryckta tätt intill varann

Jag är så fullkomligt slut just nu. Dagen blev en pärs även om den också blev bra. Var rejält nervös redan innan vi skulle åka. Satt under bilresan dit och mådde illa av nervositet. Vi såg till att vara framme 45 minuter innan utsatt tid, men ändå var jag orolig att någon skulle hunnit dit innan oss. 

Vi var tackolov först och medan Sofia skar grönsaker i köket satt jag i soffan med hennes mormor och pratade. Som vanligt när det gäller mig var det mesta av pratet från hennes mormor medan jag kom med kortare kommentarer, och ett stort fokus på hunden Theo, men det var ändå mysigt. Jag kunde till stor del koppla av. 

Så började den förbannade ringklockan ringa. Mer och mer folk och jag blev nervös inför hälsandet. Att människor jämt ska kramas ökar ångesten för mig. Vem vill krama mig? Vem tänker inte göra det? Hur ska jag bete mig för att inte framstå som ett totalt missfoster? 

Det var skönt när Anna, Daniel och ungarna anlände. Hos Anna finner jag en trygghet som gör det lite lättare för mig att andas. Samma sak när Johan och Cissi kom. Men alla de andra. Så mycket folk, så många människor att förhålla mig till. Men Sofia fanns vid min sida och blev mitt ankare. 

Jobbigast var det när det var dags för mat. De flesta vallfärdade in i köket för att fylla sina tallrikar och därför kunde jag inte ta mig in där. Jag hade så gärna varit där först, börjat plocka mat innan de andra hann fram och på så sätt kunnat hitta en sittplats utan oro. Nu blev det istället kaos i mitt inre och ångesten ökade starkt. Tvingade mig in i köket innan det bara fanns två sittplatser kvar, för vad skulle jag göra då? Tänk om jag inte fått en plats bredvid Sofia? Då hade paniken kommit och skammen därefter skulle hålla mig borta från Sofias släkt under väldigt lång tid. 

Försökte fylla tallriken fort. Väntade på Sofia, som tog längre tid på sig, och kände för att fly ut från huset. När hon väl var klar dunkade hjärtat i räserfart och jag var riktigt rädd när vi tog oss fram till matbordet. Såg ingenstans där vi skulle kunna sitta bredvid varandra och obehaget ökade ännu mer. Kunde inte tänka klart, inte se med ögonen, men tackolov var Sofia mina ögon. Det fanns plats för oss längst in. 

Samtidigt som jag kunde pusta ut för att vi skulle sitta bredvid varandra ökade ångesten då jag tvingades ta mig förbi alla dessa människor för att nå längst in. Jag var rädd för att snubbla eller på annat sätt göra bort mig och orolig över att vara för tjock för att lyckas ta mig fram. Det kändes som en evighetslång vandring. 

Så var det dags att äta. Sofia vid min ena sida, hennes mormor vid den andra. Men resten som satt vid oss var sådana personer jag knappt träffat. Ingen Anna, Johan eller Cissi att ankra mig fast vid och inte heller hennes föräldrar. 

Det är fruktansvärt att äta inför folk. Ytterst sällan äter jag mig mätt i sällskap av människor som inte hör till min absoluta trygghetszon. Och blicken som jag helst av allt skulle låsa fast i bordet för att inte se upp igen förrän middagen är över och människor ger sig av. 

Det var tufft. Som fan. Fruktansvärt utmattande. Försökte fokusera på det positiva. Saker som att jag faktiskt klarade av att vara med och glädjen i Ellas och Idas ansikten när de fick sina julklappar. 


Mellan maten och fikat tog jag mig iväg till soffan och Anna och kunde släppa lite på ångesten. Andas lite. Och efter fikat lyckades jag ta mig dit igen, slog mig ned på golvet och försökte andas djupt. 

Älskar hur koncentrerade de är när de ritar ❤️

Den sista timmen eller så stängde jag av. Det fanns ingen kraft kvar att anstränga mig. Dissocierade. Inte ens under bilresan hem med Johan och Cissi orkade jag kämpa. Det fanns liksom ingenting mer att ta av. 

Det är inte meningen att låta negativ. Jag är oerhört glad att jag faktiskt klarade av att vara med. Det var mitt första julfirande någonsin med Sofias släkt och jag älskar att träffa hennes föräldrar och mormor och Anna och Daniel och ungarna och Cissi och Johan. Det är fantastiskt, samtidigt som det är fruktansvärt tufft. 

Har varit sängliggande sedan jag kom hem och ligger fortfarande här. Lyckades på något sätt packa inför morgondagen och just nu längtar jag nog mer än någonsin efter att komma fram till Lysekil. Utmattningen kommer göra bilresan jobbigare än vanligt, men jag planerar att halvslumra och lyssna på musik i mina hörlurar. Försöka få lite energi på det sättet. Behöver verkligen vila upp mig efter dessa två, intensiva dagar som fört med sig både ångest och overklighetskänslor. Men glöm inte att jag är otroligt tacksam för er allihop ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s