Jag brukade vara så rädd under kvällarna här utanför Lysekil. Rädd för mörkret som är så kompakt att jag inte ens ser fötterna framför mig. De första åren såg jag till att gå upp jättetidigt på morgonen så jag skulle vara helt slut och somna fort när det var läggdags. Senare var det sömntabletterna som blev min hjälp. 

Nu känner jag mig så lugn. Trygg. Vill inte gå ut själv med hundarna när det är kolsvart ute, men i sällskap av någon kan jag nästan njuta. Det är viktigt att jag noterar dessa skillnader. Att de inte glöms bort och jag på så sätt tror att ingenting blir bättre, för det gör det ju. Jag svajar och ramlar, men hamnar aldrig på ruta ett igen.