Summering av 2016

Jag tänkte försöka mig på en summering av året, för att få en bättre överblick. Kanske få tips, från mig själv, och mina tidigare erfarenheter.

 

Januari

Som vanligt när det är nytt år planerade jag att börja om och komma igång med bra saker. Gjorde ett schema att följa men som sket sig redan första dagen Sofia var iväg till jobbet. Trodde att det blivit för mycket för mig, att dels börja följa ett schema och samtidigt hantera obehaget av att vara själv för första gången på två veckor.

Jag var väldigt ledsen och kände mig ensam men förstod inte alls vad som var fel. Jag hade ju så många fina människor, och djur, i mitt liv. I år har jag ännu mer människor att räkna till min sfär. Underbara Anna som alltid ger mig sitt stöd och Lahti som vi börjat träffa mer igen ❤️ Dessutom har jag så många brevvänner som står mig närmre än någonsin, brevvänner vars vänskap är livsviktig för mitt välmående. Jag hade lovat mig själv inför 2016 att ge mitt allt till de brevvänner jag kände en connection med, och det är ett löfte jag kunnat hålla.

Överlag var Januari en tuff månad. Var nedstämd och fylld med ångest och kände skam över mina återkommande dippar. Dissocierade en del men levde upp till fullo när jag fick träffa Vincent och tvillingarna.

 

Februari

I början av Februari mådde jag bättre. Lyckades ta tag i mitt ätande. Åt vid regelbundna tider och bra mat och jag orkade ta hand om mitt hem. Bädda, damma och sådant. Ungefär en vecka gick bra innan det började svaja lite igen.


På alla hjärtans dag spenderade jag timmar med småglinen och hemma igen fick jag en chock då Sofia för första gången någonsin varit romantisk. Blommor, triss och tidningar.

Jag kämpade på med paranoian som fått sig ett uppsving efter besök av dörrförsäljare och hade svårt att ta mig ut ur lägenheten och in igen. Jag var livrädd för män med skägg och det mesta av min energi gick åt till att andas och överleva.


En av månadens höjdpunkter var när mina föräldrar bjöd Sofia, mig, Natta och Vincent på middag. Jag var tacksam då, precis som nu, över att fortfarande få ha Natta i mitt liv fastän hon och min bror inte längre är tillsammans ❤️

Kiba fyllde nio mot slutet av månaden och jag bombade bloggen med valpbilder på honom och skrev lite om mitt tablettmissbruk och hur det påverkat en av hans födelsedagar. 

 

Mars

Månaden började med tunga dagar igen. Ännu en dipp som jag försökte luska ut hur jag skulle kunna ta mig ut ur. Hur jag skulle slå mig fri. Lyckades gå på några längre promenader med hundarna och njöt både av den annalkande våren och hundarnas beteende runt andra hundar. Jag kom fram till att försöka göra vad som funkade för mig. Att försöka sluta jämföra mig med min omgivning och istället anstränga mig för att leva efter min egen förmåga.

I mitten av månaden fyllde Sofia år, vilket firades med restaurangbesök och sedan följde Johan och Cissi med hit en stund för att spela spel.


Den sociala baksmällan var dock enorm och slog ut mig totalt. I flera dagar svajade det så fort jag stod upp och promenaderna med hundarna kändes som helvetesprojekt. Det gjorde mig nedslagen, men det kändes ändå värt det.

Jag hade också ett besök hos specialisttandvården inbokat för att undersöka om jag kan ha ett inplantat. Tyvärr klarade jag inte av att ta mig dit då jag redan var enormt sårbar. Jag fokuserade på hundarna för att må bättre. Klarade av att aktivera dem utomhus utan rädsla för att bli uttittad.

Och så var det ju dags för tvillingarnas ettårskalas.


Ännu en höjdpunkt som jag sent kommer glömma.


Var också lite kreativ och gjorde om min gamla vagga till en hundbädd. En vagga som jag länge tänkt spara till mina framtida barn, men under året som gått har jag, och Sofia, bara blivit mer och mer säkra på att vi inte vill ha barn.

 

April

Under april orkade jag av någon anledning inte blogga alls.

 

Maj

I början av maj blev jag dvärghamstermatte. Ett impulsbeslut som lett till en mindre passion.

Hicka


Den första tiden gjorde varken Sofia eller jag mycket mer än att stirra in i buren och se vad Kurta och Hicka hade för sig.


Soliga dagar bjöd på kvalitetstid med Natta och Vincent. Häng i parken, massa lek och helt fantastiska timmar tillsammans.

Jag lyckades också spendera en stor del av dagarna på min balkong, någonting jag tidigare varit för nojjig för att klara av. Det blev frukostar där ute och timmar av läsning. Befriande är det perfekta ordet. Och jag umgicks med Sofias föräldrar och mormor och for iväg till Lindesberg och käkade och lekte med tvillingarna. Mådde riktigt bra.

Tills några hantverkare ringde på dörren och jag återigen kraschade.

Under maj var jag också fast i ännu en diet. Lyckades gå ned tio kilo och jag tränade fyra, fem gånger i veckan.

Jag tror aldrig jag varit så social som under denna månad.


Och drömmen jag haft sedan jag flyttade hit till lägenheten för tio år sedan, drömmen om att kunna sitta ensam ute i parken, var jag äntligen stark nog att uppfylla.

Tyvärr blev Kiba sjuk. Så sjuk att Natta skjutsade oss till veterinären där vi fick stanna i timmar innan vi äntligen kunde åka hem igen, och med en lång lista med mediciner att tvinga i hundstackaren.


Det var en av de absolut värsta dagarna i mitt liv. Dock fick Vincent en chans att träffa Kiba, så allting var inte helt åt helvete. Samtidigt som Kiba var sjuk var även jag det. Levde på Ipren och alvedon och insåg snabbt att jag klarar betydligt mer än vad jag tror. Det tog dagar efter besöket innan Kiba började äta som han skulle, och behålla maten, och under den där tiden var ångesten hela tiden på Max. Jag fick impulser att självskada och trodde inte jag skulle vara stark nog att hålla mig ifrån den, men jag höll ut. 


Juni

Juni anlände och jag kunde lyckligt konstatera att jag nu kan dricka alkoholfri öl och vin utan minsta sug efter alkohol. Något jag aldrig trott skulle inträffa.


I början av månaden åkte jag upp på stan med Sofia när det var kvällsöppet och folkmassor överallt. Och jag tyckte inte det var särskilt jobbigt! 


Jag fortsatte också på det sociala spåret och Sofia, jag och hundarna gick på en hel del sköna långpromenader. Dock sov jag bort väldigt många timmar eftersom allt det sociala tog så otroligt mycket energi i anspråk.

I mitten av Juni började det gå nedåt igen. Dieten jag gått på slutade som alla andra dieter – med ännu mer hetsätning. Och ett möte på stan med min arbetsterapeut blev inställt då jag inte klarade av att ta mig dit. Ångesten ökade och självföraktet likaså. Och passiviteten tog över mer och mer.

Inte blev det bättre den nittonde juni, då Kurta och Hicka helt plötsligt försökte ha ihjäl varandra och vi tvingades ha dem i varsin bur. Hicka fick ett stort sår i sidan.

Så kom midsommar och jag for till Nora med hundarna, Sofia och mina föräldrar. Det blev min första resa utan krisboxen ❤️ Det var också vid denna tidpunkt som jag dumt nog började snusa.


Midsommarhelgen blev bra och jag hade inga problem alls med att de andra drack alkohol. Började inse att jag äntligen tagit mig igenom den värsta tiden med att bli nykter.

Såklart var jag dock helt utmattad efter midsommarhelgen och all socialisering den inneburit.

 

Juli


Juli började med veterinärbesök då Hickas sår förvandlats till en enorm knöl. Veterinären kunde ingenting göra, vi fick avvakta och några dagar senare sprack den. Det tog många veckor innan vi kunde koppla av och äntligen få veta att han skulle överleva.


Och så blev det bröllop. Förvånade alla, inklusive mig själv, med att klara av att följa med på Sofias äldsta brors bröllop. Extremt utmattande och extremt tillfredsställande!

Efteråt kom ångesten och overklighetskänslorna igen. Upp och ned. Konstant. Lyckades hålla overklighetskänslorna i schack med hjälp av brevskrivning och längre promenader med Kiba och Kami. Kämpade på.


Ett besök av Anna och flickorna piggade upp mig i all min ångesten som växt sig stark under så lång tid. Under några timmar mådde jag riktigt bra.

Och jag fortsatte exponera mig. Följde med Sofia hem till Johan och Cissi på kalas och det kändes som att det var människor överallt.

Fastnade i mörka tankar och levde för de stunder jag fick träffa mina fina människor. Och så fick jag nog av passiviteten och började skriva to do- listor varje dag, och de gjorde en ganska stor skillnad.


Och så insåg jag att jag har ett stort problem med hetsätning och beställde en bok i min desperation efter hjälp.


Sofia och jag fick lite smått ta del av pokemonhysterin när Lahti tog sig till Örebro för att umgås.


I slutet av Juli var det dags för semester. En natt i Örkelljunga följt av en vecka i Tyskland.


På något sätt lyckades jag släppa alla komplex. Jag vandrade runt med mina håriga ben, badade i trosor och bh och lade till och med upp en bild här i bloggen där jag ligger och solar. Det var fantastiska dagar och jag ville inte åka hem igen.

Vi spenderade några fantastiska dagar i Karlskoga och jag kunde fortsätta koppla av, samtidigt som det var ansträngande att vara social. När jag kom hem igen sov jag 16-17 timmar per dygn i några dagar.

 

Augusti

Omställningen från semester till vardag blev svår, som vanligt. Ångest och overklighetskänslor. Och värre blev det när Sofia började jobba. Plötsligt var det sådär fruktansvärt svårt att vara ensam igen. Jag skötte inte maten och allt jag lyckades göra skedde under tvång. Sårbarheterna var skyhöga. Vid denna tid började jag inse att jag de senaste månaderna ännu en gång hamnat i en depression.


Den 18 fyllde jag år och den 19 hade jag kalas i Hästhagen. Mycket folk och jag var nervös för hur det skulle bli, men firandet blev riktigt fint. Jag kände ett värde i mig själv.



Jag läste klart hetsätningsboken och började i steg 1 i självhjälpsmanualen.

Och så var det kalas för Vincent i Hästhagen. Denna gång slapp jag själv stå i fokus och det var obeskrivligt skönt.


Vincent fick bland annat en virkad hund av mig som han blev jätteglad för.

Månaden avslutades med massa fatshaming från tidningen Amelia och jag funderade på att sluta prenumerera och be dem dra åt helvete.

 

September

September fortsatte i det depressiva mönstret och jag blev expert på att trycka ned och invalidera mig själv. Flydde till litteraturen och mina brevvänner. Tillslut tog jag fram min pärm med papper från DBT och kunde på så vis börja göra upp en plan för att må bättre.

Jag saknade Natta oerhört mycket, då hon flyttat till Kumla i Augusti. Det kändes som att jag förlorat henne.

Rädslan för att vara själv hemma tycktes hela tiden bli värre och värre.

Någonting positivt dock: min mens kom tillbaka efter flera år med bara mens några gånger. Den kom tillbaka när jag slutade banta.

 

Oktober

I oktober började det vända. Jag fortsatte med planen jag gjort upp och började skriva på en bok om mitt liv. Och det gick kanon! Med 3-4 timmar med skrivande per dag fick min vardag plötsligt en mening. Det kändes värt att existera.

I mitten av månaden hade jag ett möte på psyk som jag nästan inte tog mig iväg till, men med farmors (och mammas) hjälp gick det. Ännu ett möte i min kamp för sjukpension och det var utmattande och lite jobbigt, men ändå okej. Dessutom höjde vi min dos antidepressiva.

Jag deltog i mitt tredje Read-a-thon, läste ut fem böcker och några dagar senare skrev jag klart första utkastet av boken. Lite mer än 100,000 ord!

Månaden avslutades med att jag äntligen fick träffa min älskade Natta igen!


Det var så fint att komma hem till henne, se hennes hus och träffa hennes sambo + Vincent och de fantastiska djuren. Efteråt mådde jag bättre än jag gjort på länge.

 

November

Biverkningarna av doshöjningen satte in på allvar. Illamående och huvudvärk var det allra jobbigaste.

Hundarna fick munvård hos min favoritveterinär i Frövi och fick riktiga Hollywood-smile igen.

Jag erkände för pappa och Sofia att jag inte hade någon livslust.

I mitten av november blev både Kiba och Kami sjuka. Troligtvis någonting de ätit. De första dagarna var fruktansvärda, jag mindes så väl problemen sist Kiba var sjuk, men efter en vecka var de totalt återställda igen.

Och så blev det kalas för Ida i Degerfors.


Det var första gången jag klarat av att följa med och det kändes underbart. Och det var fint att äntligen få se hur de bor.

Den sista söndagen i november, och den första advent, följde jag med till Karlskoga och firade Sofias mormor. Ännu ett stort framsteg!

 

December

Deb sjunde firade Sofia och jag hela åtta år tillsammans ❤️ Och tre dagar senare var det firande av farmor och farfar som varit gifta i 60 år. Ännu mer exponering med andra ord.


Det var tufft och fint, som så ofta annars.

Jag stressade med julklappar som skulle skapas och mitt i alltihopa dog min fina Hicka. Det slog ned mig mer än vad jag trott.

Dagen innan julafton blev jag matte till två fina robbar och sedan kom julen och allt firande. Två dagar att vara social och exponera mig själv. Total utmattning efteråt.

Men året slutade ju fint med resan till Lysekil.

 

Slutsatser

Jag har nog aldrig exponerat mig så mycket som detta år. Kanske till och med för mycket. Det är som att jag inte haft en chans att verkligen vila upp mig.

Samtidigt är det viktigt för mig att träffa människor. Det minskar de flesta sårbarheter och isolering leder alltid till ökad paranoia.

Hur som helst. Jag vill avsluta med att tacka alla er som läser och även tacka för era fina kommentarer på Facebook. Det är inte lätt för mig att svara på direkta kommentarer sådär, ofta svarar jag bara genom att gilla det ni skrivit, men jag vill att ni ska veta att det betyder mer för mig än vad jag kan beskriva ❤️ Tack för allt stöd. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s