Jag faller i bitar

img_3212

Det känns som att jag går sönder. Stressen och pressen tar död på all lust att existera.

Igår var det dags för veckohandling igen. Nu är jag ju väl medveten om att de håller på och bygger om på Willys och kunde därav förbereda mig själv litegrann. Vad jag inte var beredd på dock var att inga självscanningsapparater fanns att använda sig av. Vi använder alltid självscanning, det är en av de största orsakerna till att veckohandlingen numera går relativt smidigt. Att jag inte längre behöver stå i fruktansvärda köer för att sen, stressat, skynda mig att packa påsarna innan nästa kunds varor börjar rulla på bandet.

Jag var på väg att få panik. Kunde inte tänka klart och ville fly. Flyr du ut kommer det bli ännu svårare att komma in i affären nästa gång. Försökte mig på djupa andetag och kämpade emot känslan. Lyckades hålla mig kvar där inne, gjorde allt jag kunde för att stå ut med obehaget, men hela tiden fanns de där förbannade tankarna där, vetskapen om vad som skulle komma. Förväntansångest.
Nu blev det såklart jobbigare inne i affären. Att inte hitta varor. Mamma och pappa som var irriterade på allt letande. Sofia som försökte hjälpa mig genom att säga att jag inte behövde packa i varorna. Jag kunde hålla mig till henne. Fina Sofia. Känslorna var för starka för att jag skulle kunna hålla mig lugn och trevlig. Såg hennes ord som tjat. Sa att jag absolut inte kunde göra det. I mina ögon, så som det är för alla med social ångest, känns det som att varenda jävla människa iakttar varenda steg jag tar. Med andra ord var jag säker på att alla då skulle titta på mig, se hur jag stod tätt intill Sofia istället för att göra vad varenda normal människa skulle göra i min situation – börja packa varorna. Hon försökte bara hjälpa, men när känslorna är i nödläge fungerar det inte att någon säger emot. Jag kan inte hantera det. Det känns som att jag blir ifrågasatt.
Och alla dessa jävla arbetare överallt! En man ställde sig precis intill mitt huvud och ropade högt till en annan arbetare långt bort. Jag ville strypa honom.
(Självfallet bad jag Sofia om ursäkt när känslorna började lägga sig).

Var trött redan innan handlingen. Arbetet med yttertaket pågår precis utanför min lägenhet just nu och stressar både mig och hundarna. (Ja, jag vet att de blir stressade när jag är det).

Igår kväll var ångesten kvävande. Försökte läsa men kunde inte koncentrera mig. Det slutade med att jag låg i sängen, såg på Huset fullt och spelade på min mobil. Somnade efter midnatt och sov oroligt och kände mig trött när jag vaknade igen.
Orkade inte ens anstränga mig. Slog på teven i vardagsrummet och lade mig i soffan och åt chips. Tröstätning tycks vara det enda som får mig att må lite bättre för en stund så länge jag är ensam här hemma. Pratade med mamma en stund men kunde inte fokusera på det heller. Det enda jag kunde tänka på  är arbetet som pågår precis här utanför. På ena sidan är det lugnare, det pågår inte arbetet precis hela tiden, men utanför sovrummet håller de på och sätter upp ställningar. Med andra ord kan jag inte gå ut med hundarna utan att ta mig förbi de där okända männen.

Lyckades ta mig ut med hundarna relativt bra. De stod inte alltför nära, men medan jag gick runt parken kunde jag se på håll hur männen uppehöll sig precis utanför portdörren. Visste inte om jag skulle klara av att ta mig in. Försökte fokusera utåt. På hundarna, naturen, men det gick inte mer än några sekunder i taget. Vad fan skulle jag göra om jag inte skulle ta mig in? Jag har ingenstans att gå. Ingenstans där jag kan känna mig trygg.
Lättretlig och trött. Kände mig som en värdelös matte. Som en värdelös människa mer eller mindre.

Så var det dags att gå inåt. Tog det sakta, för att skapa någon form av mod, och männen försvann en bit bort. Ville springa in, fort som fan innan de hann komma tillbaka. Såklart kunde jag inte det. Vad skulle folk tänka då? Steg för steg. Och såklart kom de tillbaka. Flera stycken stod precis intill porten och jag var för nära för att kunna gå därifrån utan att framstå som en idiot.
På något sätt tog jag mig ändå in i trappuppgången. Arg blick, den där jag alltid använde som tonåring för att hålla människor på avstånd. 

Jag är så jävla trött. 

Och självfallet är det Imbolc idag. Mina planer på att rena/välsigna lägenheten kommer säkert att skita sig. Förstår inte hur jag ska orka. Och dessutom, hur kan jag rena en lägenhet, fylla den med positiva energier, när allt inom mig känns så mörkt och svårt? Imbolc är dock en högtid att ägna sig åt kreativitet. Med andra ord kan jag virka precis hur mycket jag vill utan att känna det som att jag ger upp. Och imorgon ska jag äntligen träffa Julia och tvillingarna ❤ Saknar dem alla otroligt mycket så helgen kommer iallafall få en bra början.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s