Jag hade glömt hur utmattande det är att vara såhär orolig/rädd hela tiden. Har äntligen fått en chans att lägga mig i sängen och här ligger jag nu och orkar knappt hålla ögonen öppna. Kommer säkerligen bli någon timmes sömn snart.
Det går så fort att glömma. Sånt som tidigare var vardag för mig, innan antipsykotikan, kommer nu som en chock. Jag vill inte glömma. Om jag glömmer hur illa det varit är det svårare att vara tacksam för hur mycket bättre det är nu. Och tacksamhet gör vardagen lättare att ta sig igenom.
