En dallrande boll

Fyfan vad det är skönt att vara hemma igen! Stan och massa människor är inte min grej. Och bussresor är alltid jobbiga. Jag blir nervös och lättretlig innan och medan jag står vid hållplatsen och väntar är det alltid allra värst. Idag ville jag fly. Vi var säkert tolv personer som väntade tillsammans och jag förstod inte hur jag skulle ta mig in i bussen. 

Själva resan gick dock bra. Så fort jag satt mig kunde jag koppla av, mycket pågrundav att det främst var äldre personer, småbarn och småbarnsföräldrar på bussen. Är det istället tonåringar eller personer i tjugoårsåldern blir det jättejobbigt. 

Vi fixade medicinen till Kami och sedan letade jag upp fyra pocketar att belöna mig själv med. 


Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria har jag längtat länge efter att läsa och så hittade jag en bok av Jonas Hassen Khemiri ❤ Läser mest böcker skrivna av kvinnor, men Jonas är helt grym. Magisk. 

Sofia ville titta efter skor i en sportaffär och det slutade med att hon köpte massa kläder. Sportaffärer får mig alltid att känna mig som en fet jävla elefant och jag får för mig att alla tittar på min dallrande kropp och undrar vad fan jag har där att göra. Är just nu inne i en sån period då jag hatar min kropp extra mycket. Då jag skäms och försöker dölja hur jag ser ut och tankar på dieter och kräkningar ockuperar mitt huvud och de tankarna ökade så länge vi var där inne. 

Innan vi drog hemåt igen gick vi till mamma som jobbade. Hon berättade att Kenny och Vincent precis varit inne hos henne och att de skulle till leksaksaffären så vi skyndade oss ned dit för att hälsa lite snabbt och kramas. Det var fint. 

Men nu är jag hemma igen. Trött och lättretlig och lite angstig. Ska läsa en stund och sen ta en tupplur. Lyckades ta mig upp redan vid nio idag och om jag inte sover en stund på dagen kommer jag slockna alldeles för tidigt ikväll. Jag vet att jag borde känna mig nöjd, kanske till och med lite stolt, men det är så svårt just nu. Känner mig som en vandrande, dallrande boll med en dubbelhaka som påminner om en hängmatta. Det är bara att börja jobba med den där självacceptansen igen antar jag. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s