Ett kaotiskt inre 

Idag orkar jag inte riktigt finnas. Ögonen brinner, kroppen fryser och huvudet är inlindat i både bomull och smärta. 

Jag har haft flera verkligt bra dagar. Dagar som gått förbi för fort, fyllda med roliga promenader med Kiba och Kami, brevskrivning och ritande. 

Igår skulle farfar firas. Mina fina farfar ❤ Jag såg fram emot det innan men förstod inte alls hur svårt det skulle bli. Sofia och jag skulle ta bussen upp till stan där tjocka släkten skulle träffas och äta på restaurang. 

Jag var fruktansvärt angstig innan. Tanken på bussen gjorde mig spyfärdig. Och så svettades jag så äckligt mycket innan vi skulle gå. Ögonbrynen gick inte att måla bra och håret kändes äggultgula. För att inte nämna fokuset på min kropp. Fet klump utan bra kläder. 
Sofia och jag tog bussen och under den korta resan jobbade jag med andningen. Långt och djupt andetag in, samtidigt som jag visualiserade ett ljus av styrka fara in genom näsborrarna, och så andas ut igen, visualiserande en mörk rök med allt det svaga och rädda inom mig som for ut genom kroppen. Jag blev betydligt lugnare. 

Vi skulle möta mamma, pappa, Kenny och Vincent utanför bokhandeln för att tillsammans gå till restaurangen. Sofia och jag kom först och fick vänta ett slag, och sedan kom bara mamma. De andra var långt efter. Hon var trött och sårbar. 

Vi tre gick den sista biten till restaurangen och där small det för mig. De flesta stod redan där utanför och jag kan ju inte hantera det där med att anlända till en plats där andra redan är. Visste inte hur jag skulle kunna hålla mig kvar. Ville hälsa på folk, men jag kan inte gå fram och hälsa. Ville fly. Tillslut sade jag till mamma någonting om att jag var på väg att dra. Med hennes hjälp drog jag mig utan en dryg meter bara, intill väggen, där jag kunde få luft igen. 

Kände mig pissig som inte klarat av att gå fram och hälsa ens på farfar. Det var ju han som skulle firas! I mina ögon betedde jag mig som ett drygt arsel. Behöver jag ens säga att sårbarheterna nu var skyhöga? 

Tillslut kom farfar fram till mig och jag fick kramas och säga grattis. Och med mammas hjälp tog jag mig in i restaurangen och försökte skynda fram till borden som reserverats. Två bord till oss sjutton personer och medan folk började ta plats började jag försvinna. Höll koll efter pappa, Kenny och Vincent samtidigt som jag försökte lugna ned mig själv. När de väl kom och Vincent såg rädd ur bland alla människor fick jag honom att komma fram till mig. Medan han kramade om mig drog jag upp honom i mitt knä och där satt vi ett bra tag, med våra huvuden dolda i varandra, och bara kramades. 


Av Vincent fick jag kraft. Jag vet inte hur, men den där sociala fobin som gör att jag inte vill märkas fick ta plats i baksätet medan mitt fokus blev på Vincent, som satt bredvid mig, och på att hålla honom på plats och se till att han inte blev för gapig. Hur jag klarade det vet jag inte, men det var precis vad jag behövde. Du älskade lilla barn, om du bara visste hur välgörande du är för mig. 

Efter drygt nittio minuter var det dags för oss alla att vandra hem till farmor och farfar för kaffe och tårta.  Sofia och jag skyndade oss litegrann för att hinna stanna och köpa godsnus och när det var gjort gick vi resten av vägen med farmor och Rebecca. 


Vi samlades i köket för att farfar skulle öppna sina presenter och där kom ångesten igen. Jag satte mig på golvet och hörde folk skratta runtom mig. Började tänka på hur alla tycktes så bekväma och avslappnade tillsammans, medan jag var livrädd och angstig och plötsligt började ögonen tåras. Mamma såg genast att något var fel och kom över till mig för att fråga hur det var. Och Sofia, som också märkte av att något var fel, frågade samma sak. Men jag kunde inte prata. Om jag öppnat munnen hade tårarna börjat rinna och jag var redan påväg att kasta mig in i sovrummet för att gråta i panik. Så som det brukade bli för mig förr i tiden. 

Mamma tog med mig till vardagsrummet där jag slog mig ned i soffan och vägrade flytta på mig. Det gick okej. Sofia fanns vid min sida, men det var jobbigt att mamma och pappa satt vid bordet och jag inte kunde få stöd från dem. 

Efter tårtan blev det mycket skratt och mycket fokus på alkohol och den där ensamhetskänslan slog till igen. För första gången på någora år kände jag för att dra åt mig en flaska och börja häva. Det hade fått mig att slappna av. 

Mot slutet av firandet kändes det dock bättre. Tommys Sofia satt på min andra sida med lilla Lovisa och jag kunde lägga mitt fokus på dem. Sofias fina sätt med Lovisa och hur mysigt de tycktes ha det när Lovias hittat ett gäng Pixieböcker som hon ville läsa. 

Vid halv åtta lämnade min Sofia och jag festligheterna och självföraktet var på max. Det finns så mycket jag klandrar mig själv för och framför allt känner jag mig som en dålig person som inte kan uppskatta en situation jag borde uppskatta. 

Och idag har jag sovit och sovit och sovit. Kvart i tre vaknade jag äntligen till och ligger nu i sängen och hatar på mig själv för att jag sovit bort dagen och inte har kraft nog att hjälpa Sofia städa. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s