Helt fantastiskt! 

Jag var precis med om något alldeles fantastiskt! Det tog några sekunder för mig att koppla, att inse vad som verkligen skedde, men tillräckligt fort för mig att hinna njuta innan det var över. 

Hundarna och jag var ute på promenad. Solsken och vårjacka och även om jag var trött och lite smågrinig precis innan jag tog mig ut blev jag glad så fort jag tagit första steget genom porten. 

Var inställd på den vanliga morgonrundan och gick igenom parken. Efter en stund kom en annan hundägare med två större hårbollar emot mig och precis som jag numera tar för vana valde jag att inte gå en omväg för att slippa det där mötet. Mötet med andra hundar. Fyfan vad jag brukade hata när det hände. Kamis kropp som plötligt blev spänd och hård och det hysteriska, skärande ljudet av hans ostoppbara skällande. Och Kiba som triggades igång av Kamis skällande och på bara någon sekund hade jag två hysteriska hundar att försöka lugna ned. 

Nej, jag gick på som innan, lugn och bestämd och redo, inställd på att ”styra” hundarnas uppmärksamhet mot mig. 

Och det gick så fantastiskt bra! En av de stora hårbollarba började gnälla för att hen ville fram och hälsa och Kami, han drog lite extra i kopplet. Hussen och jag hejade på varandra, på det där sättet som jag drömt om att själv kunna ta del av, men som aldrig tidigare gått då jag varit för fokuserad, och stressad, av att försöka lugna ned Kami. Jag sade åt hundarna att sitta och Kiba gjorde det på en gång. Duktig Kiba, sade jag med min mest uppmuntrande matteröst och gav honom en godisbit. Och Kami, som såg vad som hände med Kiba, han satte sig han med. 

Jag gav honom beröm men väntade med godisen. Sade istället till dem att följa med mig och som två små svansar hängde de på, Kami med blicken konstant på mig. Och där fick han berömmet och godisen. 

Kiba var så vacker igår när han mumsade på sin tuggpinne

Det kändes så underbart, vad jag klarat av, och det var ju inte ens svårt. För det mesta är Kami tyst när vi möter andra hundar nuförtiden, men han brukar dra lite extra. Jag tänkte på vad jag läst i Carros blogg om att inte kommunicera via kopplet, utan istället nå dit jag ville med kroppsspråk, kommandon och min röst, och den där peppen när det lyckas så bra. Jag, JAG, lyckades ju få till det där vardagliga mötet med den lilla hälsningen hundägare emellan. Istället för att hamnas i ett paniskt ångestpåslag som bara ledde vidare till ännu mer ångest så fick jag det att fungera. Jag och hundarna ❤ 

Jag hade aldrig nått dit där jag är idag om jag inte tagit beslutet att börja med antipsykotikan för lite mer än två år sedan. Då skämdes jag, och gör det fortfarande till viss del även idag, men medicinen har gett mig en helt annan chans att få känna mig som en riktig människa. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s