Avslag

Vet ni att jag inte klarar av att gå ut med soporna själv? Jag kan inte ens slänga soporna och ändå fortsätter Försäkringskassan neka mig sjukpension. 


Vissa delar av mig tycker att jag borde sluta lipa. Sluta må dåligt och istället vara tacksam för allt jag har. Det är ju inte som att jag är utan sjukskrivning. Jag är fortfarande 100 % sjukskriven, precis som jag varit de senaste, snart elva, åren. Jag fattar själv att jag ändå har tur. 

Men ändå. Att få sjukpension beviljad skulle underlätta så otroligt mycket i min vardag. Det skulle ta bort den där rädslan för att plötsligt bli utförsäkrad, eller oron för dessa ständigt återkommande läkarbesök då mitt inre ska skäras upp och blottläggas för personer jag aldrig tidigare träffat. 

Och, kanske framför allt, skulle det underlätta för mina föräldrar. Mamma skulle slippa en enorm börda som allt krigande mot FK innebär och de båda skulle slippa oroa sig för vad som kommer hända mig när de inte längre finns. 

När brevet med avslaget damp ned på hallmattan och jag, orolig, pratade med pappa i telefon samtidigt som jag öppnade det, då kändes det som att allting brast, ännu en gång. Jag grät en stund, och några korta sekunder fanns viljan att självskada där. Men efter några minuter kunde jag landa igen. Avslaget kom ju inte som en chock. Hade inte vågat hoppas på för mycket. Att få sjukpensionen beviljad känns som en dröm för bra för att bli sann. 

Men jag är så jävla ledsen. Ledsen och trött på motgångarna. Jag har inte valt det här själv. Det var inte som att jag vaknade en dag och bestämde mig för att bli påklistrad fem diagnoser, – fyra personlighetsstörningar och depression. Möjligheten fanns där redan när jag föddes och sedan har min uppväxt och mina tonår, händelser och trauman, lett till detta. Jag vill vara funktionsduglig. Jag vill klara av att ha ett arbete. Det är inte ett frivilligt val det här, att leva på strax under 11.000 i månaden med bostadsbidraget inräknat. Jag ser folk som reser, som köper möbler och piffar upp sina hem och jag hatar att jag blir avundsjuk. För jag VET att jag har det väldigt mycket bättre än väldigt många andra. 

Jag är bara trött på det här. Känslan av att jag hela tiden måste kämpa för mitt rätt att existera. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s