En skrikande Kami 

Jag hade precis konstaterat att jag fastnat i en svår depression igen när Kami plötsligt blev sjuk. Eller plötsligt och plötsligt. Det har nog varit jobbigt för honom ett tag men det var först i onsdags han visade oss precis hur jobbigt han hade det. Han började skrika hysteriskt när han försökte ta sig upp i soffan. 

På torsdagen verkade han vara sig själv igen och Sofia och jag tog en långpromenad med hundarna, något som senare skulle visa sig vara ett dåligt beslut. 


På torsdagskvällen skrek han till igen när vi lyfte upp honom och vi bestämde att Sofia skulle ringa veterinären dagen efter när hon slutat jobbet. 

På fredagen märktes tydligt att något var fel. Under morgonpromenaden gick han sakta och inomhus försökte han inte ta sig upp i soffan. Han som vanligtvis spenderar större delen av dagen i soffan med mig och Kiba lade sig tillrätta på golvet och flyttade sällan på sig. 

När Sofia satt på bussen hit efter jobbet började hon ringa en veterinär och fick till svar att vi borde åka in med honom akut. 

Medan vi väntade på att pappa skulle hämta upp oss försökte Kami hoppa upp i soffan utan att lyckas. Med försiktig hjälp från oss kom han upp i soffan och när han senare hoppade ned skrek han till igen. 

Pappa skjutsade oss till djursjukhuset i Kumla och tog sedan med sig Kiba till husvagnen medan vi väntade på hjälp. 


Drygt två timmar tog det innan en veterinär hade tid att hjälpa oss. Akuten var tydligen full av djur som behövde hjälp och vi gick ut i solen och väntade. 

På något sätt lyckades jag hålla mig lugn även om jag var orolig för vad som var fel. Veterinären kände på Kami, kollade hjärtat och böjde och drog i benen. Han sade att det troligtvis var artros och sedan var det dags för röntgen. 

Jag ringde pappa och uppdaterade honom om läget och han berättade att Kiba låg och chillade i solen och mådde bra. 

Efter röntgen fick vi dock veta att det inte var artros utan njurstenar. Han pepprade oss med information och varken jag eller Sofia lyckades hänga med i allt han sade och sedan fick vi en ny tid tilldelad oss. Tydligen kunde de inte ta urinprov på honom där och då för han hade ingen urin kvar i blåsan. Vi skickades hem med en stor påse specialfoder. 

Igår kvart över nio var vi tillbaka. Farmor och farfar tog Kiba och Sofias mamma skjutsade oss till djursjukhuset. Det var hundar överallt, tydligen var det drop in tid, och Kami var svår som fan att hålla från att skälla. Tackolov blev vi snart hämtade till ett besöksrum och veterinären valde att ge honom lugnande så han skulle slippa uppleva urinprovet. 

När han var avdomnad tog de med honom för urinprov, blodprov och röntgen ännu en gång. 


Vi fick vänta på provsvaren och fick sedan veta att en av stenarna, som var placerad på ett ställe som oftast inte går att operera bort, försvunnit tack vare fodret! Planen nu är att han ska fortsätta med fodret och vi ska hålla koll på att han kissar och får inte ta promenader längre än fem, tio minuter. Och om en sten skulle fastna i hans snopp måste vi åka in akut. Den första juni ska vi tillbaka för att träffa en specialist och min förhoppning är att stenarna ska ha lösts upp till dess så Kami slipper operation. 

Dagarna har varit fruktansvärt utmattande men nu känns det som att jag äntligen kan se en glimt av ljus. Och Kami börjar bli mer sig själv igen. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s