Låt mig bara sova 


Jag är så slut. Som vanligt. Ögonen känns som att jag gråtit i timmar men jag har faktiskt inte gråtit alls. Det har bara varit en fruktansvärt tuff dag. 

Vaknade alldeles för sent och var sedan virrig och vimsig och visste inte riktigt vad jag höll på med. Minnet hängde inte med helt. Strax innan tre var det dags att cykla iväg till veterinären och eftersom vi inte lyckats hitta hundvakt fick Kiba hänga med. En hund i varje cykelkorg och vi började trampa på. 

Cykla är alltid sårbart för mig. Känner mig extra utsatt, extra iakttagen då. Och konditionen som ligger på noll gör inte saken bättre. Jag flåsar och kämpar med tramporna och ansiktet blir skållhett och börjar rinna av en blandning av svett och fett. Trafik och vind och mina sårbarheter låg på en extrem nivå. 

Själva undersökningen gick väl sådär. Veterinären ville titta honom i munnen och på den högra sidan gick det bra men när hon försökte kika i den vänstra sidan fick han nog och försökte bita henne. Inte särskilt konstigt och veterinären lät honom tillslut vara ifred. Det var som vi trodde en infekterad tand och på onsdag ska Sofia cykla iväg med honom innan jobbet och så blir han kvar där tills hon slutat. De kommer dra tanden och det är ingenting som går på försäkringen så nu sitter jag här med pengaångest till på köpet. 

När vi var klara ringde jag pappa och det kändes som att någonting inom mig gick sönder. Cykelturen dränerade mig på energi, halvtimmen hos en helt ny veterinär var fruktansvärd och nu hade jag hemvägen kvar. Förstod inte hur jag skulle klara det. 

Bilar överallt och vid ett rödljus insåg jag att jag dissocierade och jag trodde inte att jag skulle kunna få mig själv att trampa vidare när det väl blev grönt. Sekunderna var vidriga. 

På något sätt kom jag hem igen och nu känns det som att jag behöver sova femton dagar för att återfå energi. Är så trött. Orolig. Mest orolig för att Kami ska vara ensam hos främlingar så många timmar. Kommer de bli galna på honom? Kommer han skälla konstant? Försöka attackera alla som närmar sig? Kommer de ge honom för mycket narkos så han dör? Eller för lite så han är halvvaken hela tiden? 

Jag försöker fokusera på att Kiba och jag kommer ha en skön dag tillsammans, bara han och jag. Kiba är så lätt att ha att göra med. Så lugn och chill. Kanske, om det inte regnar, vågar jag sätta mig i parken med honom och läsa? Eller kommer overklighetskänslorna av den ovana situationen knocka mig totalt? 

Låt mig bara sova lite. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s